Kultur | Krönika
Josefin Lilja:
Grannens adventsljusstake får mina nyvakna ögon att svida
Varför tycks vi för varje år bli alltmer benägna att tjuvstarta firandet?
Eftersom jag nyligen rasade över användandet av en svordom under SVT:s julvärdspresentation, känner jag mig nödgad att härmed krypa till korset och erkänna följande: när jag härom morgonen vred upp sovrumspersiennen var jag ytterst nära att undslippa mig en svordom.
Det som upptände min vrede, och som dessutom stack i mina stackars nyvakna ögon, var grannens klart lysande adventsljusstake. Den var redan framplockad, bara några dagar efter allhelgonahelgen.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Samtidigt kan jag förstå min granne. Mycket i vårt samhälle uppmuntrar oss ju till tjuvstart. Matbutikerna har redan länge frestat oss med julmust, saffransgifflar och glittergirlander – de hann knappt stuva undan pumporna och de orange stearinljusen. På stan har jag redan skymtat folk med både tomteluvor och luciakronor, och flickan som sålde lotter hos oss bjöd på både julmusik och pepparkakor.
En gudomlig rytm som vi mår bra av, där även en stilla månad som november, utan större fester, har sin givna plats.
Så nog kan man luras att tro att det snart är jul, eller advent, för att inte tala om det gräsliga påfundet ”novent”. Varför tycks vi för varje år alltmer benägna att allt tidigare påbörja vårt julfirande? Effekten blir ju dessutom att vi hinner ledsna långt innan julen egentligen tar slut. Jag har hört flera berätta hur de med lättnad städar bort allt juligt i mellandagarna, alltså när julen egentligen precis tagit fart.
Ett av mina favoritbibelställen är Predikarens ord om att ”allt har sin tid”. Där står det bland annat:
Gråta har sin tid,
och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
och dansa har sin tid.
(Predikaren 3:4)
Detta är något som även kyrkoåret tar fasta på; skillnaden mellan vardag och fest, högtid och ordinarie tid, mellan arbete och helg. Jag tror det kan finnas en djupare mening med att inte låta festen pågå hela tiden. En gudomlig rytm som vi mår bra av, där även en stilla månad som november, utan större fester, har sin givna plats. Som min kollega Martin uttryckte det i sin krönika: ”Kanske är november den mest kristna månaden vi har. Den påminner oss om fastan och askonsdagens krassa sanning: av jord är du kommen.”
Så låt oss hålla ut lite till. Adventstiden närmar sig, den kommer att komma. Och då får vi chans att förbereda oss för det stora ljuset som vi firar under julen – det som lyser klarare än alla grannars adventsstakar tillsammans. För även om Jesus finns med oss året om – även i den gråaste novembervardagen – har han gett oss en särskild tid till att fira hans ankomst. När julen väl kommer, först då kan vi klämma i med katoliken och gastronomen Edward Bloms ord: ”När man festar festar man, och då festar man rejält!”