De som hyllar mord på judar måste fråntas sina medborgarskap

Världen kippar ännu efter andan efter filmbilder som visar den urskillningslösa massakern av judar, gamla, unga och spädbarn den 7 oktober. Det var som om Förintelsen hade gjort entré igen, mitt i judarnas land. På liknande sätt reagerar alla sunt tänkande människor med chock och avsky över att denna massaker firas öppet på våra gator. I Israel är man van. Där har det jublats och delats ut godis på Västbanken och i Gaza efter varje särskilt lyckat terrordåd mot judar i Israel.

Vi i västvärlden anser oss rationella och förnuftiga. Att ledare i väst tidigt fick bevis på att Förintelsen pågick men inte agerade är gåtfullt. Men historikern Peter Englund menar att skälet var att det var “ovetbart”. Det gick inte att ta till sig tanken att ett folk plötsligt skulle ägna sig åt folkmord i industriell skala.

Att skälet till att konflikten i Mellanöstern fortgår ännu 75 år efter staten Israels grundande skulle vara att de övervägande majoriteten av regionens arabländer helt enkelt inte accepterar en judisk stats existens där, och vill kasta alla judar i havet, blir ovetbart för många i väst. Mellanöstern var en islamsk hegemoni under 1 300 år, fram till första världskriget. Att segrarmakterna då lovar att återge judarna ett nationalhem där för första gången på 2 000 år blir en hädelse för extrema muslimer.

En nära bekant, en mormor från Syrien, satt ute på en bänk och ett barn, kanske tre-fyra år gammalt, såg henne, pekade på hennes kors och gjorde en gest med fingret över strupen.

—  Bengt-Ove Andersson

Många västerländska politiker verkar också stänga sina intellekt för vetskapen att den muslimska stormuftin i Jerusalem, Amin al-Husseini, uppviglade till slakt av judar i Hebron 1929, inte olik den vi sett nyligen, att han gillade Hitlers “slutliga lösning” och ville skapa egna dödsläger. Likaså stänger man sig för vetskapen att Mein Kampf, så väl som Sion vises protokoll, fortfarande är vitt spridda i arabvärlden.

“När araberna börjar älska sina barn mer än de hatar oss, då blir det fred”, sa Golda Meir (Israels premiärminister 1969-1974). Det är möjligt att vi hade kunnat ha fred i Mellanöstern i dag. Om väst hade förklarat otvetydigt för PLO: Om ni vill räknas till de civiliserade måste ni sluta mörda judar och sluta predika hat.

Yasser Arafat hade blodet av många civila israeler på sina händer. Han måste ha blivit först överraskad, sedan överlycklig när Olof Palme legitimerade honom och behandlade honom som en statsman. Han behövde inte alls överge terror som redskap, det räckte med några halvkvädna ord inför västmedia, som han tog tillbaka inför sina arabiska lyssnare. Ett av flera exempel där Sverige har försvårat, inte underlättat, fredsutsikterna i Mellanöstern.

[ Steven Crosson: Finns ingen fred så länge Hamas finns kvar ]

Många runt om i världen fördömer nu, efter deras senaste makabra illdåd mot judar, Hamas som en mördarsekt – som om de har uppstått i ett vakuum. Man ställer inte frågan: “Varifrån tar de sin sjuka programförklaring om den heliga plikten att döda judar?” För det alltför obehagliga svaret är att den är tagen ur Koranen.

Också i Sverige har vi nu människor bland oss, inte få, som jublar över att judar slaktas i Israel. Och som skulle vilja göra samma sak här. Det är detta som blir ett så obehagligt uppvaknande för många svenska politiker. Och inte bara här. I Sydney samlades en stor folkmassa och skanderade “Gasa judarna!”

Det är inte bara judar som är under ökat hot här. Kristna barn från Mellanöstern trakasseras i skolan om de bär kors om halsen. Och en nära bekant, en mormor från Syrien, satt ute på en bänk och ett barn, kanske tre-fyra år gammalt, såg henne, pekade på hennes kors och gjorde en gest med fingret över strupen. Vem har lärt honom att hata kristna innan han ens kan prata rent?

För att sammanfatta: De många fredliga muslimer som kommit till vårt land överröstas och hotas till tystnad av de islamister som håller dem gisslan och predikar hat, hat mot judar, hat mot kristna, hat mot västerländska värderingar. Och vårt samhälle har hittills inte förmått ge mer än tafatta svar.

[ Adele Raemer fruktade för sitt liv när Hamasterroristerna gick till anfall mot kibbutzen ]

Det är en ödets stund just nu, för den judiska statens överlevnad, för civilisations överlevnad. För islamisterna är Israel och judarna bara början.

Massakrerna på judar den 7 oktober var droppen. Vi måste stå med Israel nu. De är frontlinjen för oss alla. Och om vi vill ha kvar ett pluralistiskt, demokratiskt samhälle där ingen förföljs för sin tro, etnicitet eller sexuella läggning, är enda lösningen att de som hyllar mord på judar fråntas sina medborgarskap och förpassas ur landet. Också för alla fridsamma muslimers skull.