För kyrkan kan Halloween bli en öppen dörr mot evigheten

Så här års tänker jag alltid på en skämtteckning av Jan och Maria Berglin. Innebörden är ungefär att en gubbtjyv öppnar dörren för några bus-eller-godis-barn och säger: ”Visst får ni godis – om ni kan redogöra för skillnaden mellan allhelgonadagen, alla helgons dag, alla själars dag och halloween”.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Vid denna tid brukar det också vara dags för en särskild debatt inom kristenheten. Är det rätt eller fel att fira halloween? Handlar det bara om ett harmlöst skojande med masker och godis? Eller är det en ödesmättad lek med mörk materia, en inbjudan till onda makter att nästla sig in i skydd av novembermörkret?

Det finns ibland ett särskilt drag i halloweenmotståndet. En sorts andlig högkyrklighet där man vill markera distans till ”amerikansk kommersialism” och/eller gärna berättar om hur man är alldeles för pietetsfull för att ägna sig åt ogudaktiga fenomen som halloween.

Fredrik Wenell: Det tveksamma i halloween är inte ondskan

För egen del instämmer jag i den ortodoxa prästen och teologen Gabriel Barsawmes mycket läsvärda essä i Dagen i veckan:

”Vi kristna har egentligen ingen anledning att drivas av fruktan för mörkret”, skriver han. ”Om vår tro är stark i Guds kärlek behöver vi inte vara panikslagna för några utklädda barn eller fladdrande spöken i plast … Pumpor, dräkter, skelettdekorationer – allt detta är materiella saker utan egen andlig kraft. De är symboler och lek.”

Visst kan jag förstå invändningarna även mot detta. Nog finns en reell risk att någon förleds eller åtminstone skräms av halloweenkvällens spöken och djävlar. Som föräldrar krävs förstås att vi är lyhörda och vakna. Är detta något för just våra barn? Om inte: säg nej. Vänta till nästa år – eller avstå helt. Oavsett vad man kan tro av budskap från försäljare av godis och kostymer är det inte obligatoriskt att fira halloween. Att göra annat denna kväll gör oss inte till sämre föräldrar, ibland kan det vara tvärtom.

Men man behöver ju inte heller kräva att andra ska avstå från spänning, gemenskap och vingummin. Kanske kan vi ändå sätta tillit till att Gud går med våra små under rundorna i den svarta novembernatten. ”Hans trofasthet är sköld och skärm”. Det borde vara mer än tillräckligt för de eventuella onda entiteter som försöker förvilla och skrämma genom masker och kåpor. Allt behöver inte tas på blodigt allvar. Ibland är en årlig fest med skratt och godis bara en årlig fest med skratt och godis.

Samtidigt: Just i allvaret ligger ju en enorm möjlighet för våra kyrkor och samfund. De behöver inte alls rynka på näsan och säga att halloween är ogudaktigt. Än mindre måste de försöka spela med och anordna egna Jesus-halloweenfiranden med pumpor och godis. De behöver inte ens låtsas som att halloween existerar, annat som ett brus i bakgrunden.

Samfunden behöver egentligen bara göra en sak: predika Guds ord. Tala allvar om allvarliga saker. Om den allvarligaste aspekten på vårt jordeliv, nämligen att det ovillkorligen avslutas med – döden. 

Det är inte så många som talar om döden i det moderna Sverige. Begravningsfirmorna gör det, och äventyrsfilmerna där den förhoppningsvis drabbar de onda och skonar de goda. Ingmar Bergman och Astrid Lindgren gjorde det, men det var ju ett tag sedan. En och annan konstnär och författare framhärdar – så är till exempel Elisabeth Åsbrink högaktuell med det närmast prosalyriska stycket ”Rekviem för en mor”.

Men kyrkan har ju precis alla nycklar som behövs för att öppna hjärtats tröga dörr till ett stillsamt, öppet och just allvarligt samtal om döden. Hon har tvåtusen års erfarenhet av sorg, ritual och helig gemenskap. Hon har den bästa manual som finns: Bibeln. Och det mest revolutionerande budskapet som någonsin mottagits av människan: Döden är inte slutet. Jesus har besegrat den, redan när han gick in i Lasarus grav och blåste ande i den livlösa, lindade kroppen. ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?”

Traditionen att gå ut i natten och tända ett allhelgonaljus vid våra käras grav är inte gammal, den uppstod i större skala först efter andra världskriget. I dag är det fantastiskt att se det djupa höstmörkret på kyrkogården genomskäras av hundratals lågor, som om själarna lösgör sig ur jorden och strävar uppåt till den Gud som är ljus av ljus. Som om Gud vill säga något till oss om ljusets seger över mörkret. Något om evigheten.

”Jag tror att man leker med den andra sidan – det är inte harmlöst”

Om detta må samfunden berätta. Redan nu har Svenska kyrkan en fin allhelgonasajt med såväl en historisk bakgrund till helgen som länkar till jourhavande präst och annat stöd i sorgen. Som ingen annan institution har kyrkor och samfund möjlighet att ta ett kliv framåt under de dödas helg och möta oss i vår sorg och saknad för ett uppriktigt, allvarligt samtal om den död som inte längre är. 

Sådant är vad som bär verklig vikt – inte om barnen lägger några timmar på att springa runt i spökkläder.

Och hur var det nu med de olika dagarna? Halloween, om man nu firar eller ej, infaller alltid den 31 oktober.

Vad gäller de riktiga helgdagarna firas alla helgons dag på lördagen mellan den 31 oktober och 6 november. Från början var det för att uppmärksamma kyrkans helgon, i Svenska kyrkans nutida tradition är det för att högtidlighålla våra döda närstående med gravbesök och ljus. 

Allhelgonadagen är mer av ett kalendernamn, som alltid inträffar den 1 november.

Alla själars dag är söndagen efter alla helgons dag. Traditionellt var det då som vi högtidlighöll våra döda närstående, till skillnad från helgonen. 

Hasse Boström: En stilla påminnelse om vårt evighetshopp