Frikyrkans kärlek till KD – trofast, prövad och tagen för given?

Frikyrklighetens historia är tätt sammanflätad med Kristdemokraternas, men det är en komplicerad kärlekshistoria. Inte hela kristenheten slöt upp bakom partiet när det bildades. Pingströrelsens ledare Lewi Pethrus fick visserligen starkt stöd i sin rörelse för att tillsammans med bland andra Birger Ekstedt grunda partiet, men entusiasmen var svalare i Missionsförbundet och än mer så i Svenska kyrkan, även om vissa lågkyrkliga sympatiserade.

Frida Park Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Målet var en samlad kristenhet som skulle öka sitt inflytande på svensk politik. Med facit i hand blev resan dit ingen parkpromenad. Snarare en snårig strapats med backar, kurvor och hinder.

Partiet samlade många kyrkligt engagerade, vilket innebar att de kristna rösterna i andra partier blev färre. Eftersom kristna i dag röstar allt mer som befolkningen i stort menar vissa att KDS – senare KD – snarare försvagat än stärkt kristenhetens inflytande på svensk politik. Men betydelsen har ändå varit stor, inte minst i värdefrågor som etik, familj och människovärde.

Ebba Busch har tagit KD från marginalen till makten – nu då?

Efter många års kamp för att få riksdagsrepresentation, med valteknisk samverkan och stödröster, blev partiledaren Alf Svensson en politisk kraft som satte ett oförglömligt avtryck i svensk politik. Partiets politik låg nära frikyrklighetens hjärta, och man lyckades därför utan problem mobilisera de fromma i valrörelser och på så sätt mirakulöst besegra den tidigare så svårnådda riksdagsspärren. Andra partier har avundsjukt sneglat på den gräsrotsrörelse som med lottförsäljning, kaffekokande, brevlådelappande och dörrknackning burit fram Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch.

Trots att KD under lång tid försökte tvätta bort den ”kristna stämpeln” för att bredda väljarbasen, ställde de frikyrkliga upp. Partiledare och riksdagsledamöter försäkrade frustrerat: ”Vi är inget kristet parti.” Ändå höll frikyrkofolket fast. De vet ju hur det känns att möta samhällets fördomar mot troende och såg KD som det parti som ändå stod för kristen … förlåt, kristdemokratisk politik. Så de bet ihop – och fortsatte rösta på KD.

Flyktingkrisen 2015 satte dock relationen på prov. Från att ha stått upp för familjeåterförening och humanitet talade Sara Skyttedal plötsligt om gränser för antal flyktingar och Ebba Busch om transitzoner. Bland frikyrkliga som engagerat sig i flyktingmottagande uppstod en skavande fråga: höll de kristdemokratiska principerna bara så länge de inte mötte verkligheten vid rikets gränser? Många väljare och förtroendevalda kände sig parti- och hemlösa.

Så blev Sverige plötsligt ett kristet land, de kristna värderingarna inte valbara (och därtill tydligen svenska) och kristendom skulle ha en särställning i Sverige. SD var först ut, på led efter trippade moderater och kristdemokrater. Och inte så få kristna: ”hurra, äntligen talar någon om kristendom som något självklart och värt att värna!” 

Men alla var inte lika glada. Var detta ett genuint intresse för kristen tro, eller populism som skapade ett ”vi och de” där det kristna blev ett verktyg för att exkludera? Vill man som kristen verkligen ingå i ett sådant ”vi”, eller snarare ta avstånd ifrån det?

Det är utifrån detta perspektiv som många kristna är kritiska mot KD-utspel som burkaförbud och böneutropsnej. För dem är religionsfriheten en långt viktigare kristen grundprincip än signalpolitik som stigmatiserar muslimer. Kristen tro kan inte tvingas fram genom politiska beslut. Bara genom att värna människors rätt att fritt tro, uttrycka sin tro och byta tro kan kyrkorna fortsätta verka och nå människor med evangeliet.

Tio år med Ebba Busch som KD-ledare i tio punkter

I de undersökningar som gjorts bland kristna väljare ligger SD ständigt långt under de siffror de får i allmänna val. I kyrkovalet i år fick de 6,2 procent. Det är ett misstag att tro att ett KD som i allt högre grad liknar SD, eller släpper in partiet i regeringen, skulle vara ett framgångsrikt recept för att behålla eller attrahera nya kristna väljare. 

Relationsstatusen mellan KD och frikyrkan kan sammanfattas med ”it’s complicated”. Många uppskattar Jakob Forssmeds arbete för civilsamhället och mot ensamhet. De värdesätter också Ebba Buschs kamp mot hedersförtryck och islamism. Men det betyder inte att partiet kan ta de frikyrkligas röster för givna.

När det drar ihop sig till val handlar partiledarens tal gärna om kristet arv, värderingar, familj och vård. Säkerligen så också i Linköping på partiets riksting 2025. Syftet är tydligt: att påminna om rötterna och mobilisera de frikyrkliga väljare som fortfarande kan bära partiet över riksdagsspärren. Frikyrkan förutan blir det svårt att upprepa de valmirakel som burit Kristdemokraterna genom Röda havet in i riksdagens förlovade land.

Frida Park: Religionsfrihet – så länge KD inte anser att tron är osvensk