Nu måste Zohran Mamdani visa att han tar antisemitismen på allvar

Har världens viktigaste stad fått en antisemitisk borgmästare? Om du frågar David Schraub, forskare på Lewis & Clark Law School i Portland, USA, och expert på antisemitism, skulle svaret kanske bli att frågan är meningslös.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

På onsdagen, samtidigt som den muslimske Demokraten Zohran Mamdani firade sin seger i New Yorks borgmästarval, talade Schraub  i Stockholm på den årliga konferensen för SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism. Rubriken på hans föreläsning var: ”Är Israelkritik antisemitiskt – en meningslös fråga med intressanta konsekvenser”. 

Och hans slutsatser kan sammanfattas med två meningar: ”Israelkritik kan vara antisemitism men behöver inte vara det. Lugna ner er.”

Att frågan är meningslös är definitivt inte detsamma som att ämnet är det. Ända sedan Israel grundades har den varit ständigt närvarande, och efter 7 oktober-terrorn och det efterföljande kriget i Gaza är den kanske aktuellare än någonsin. Alla som skrivit eller talat i ämnet har fått den: ”Jag tycker att Israel beter sig si eller så. Är det antisemitiskt?” En debattör påstår att judehatet frodas bland Israels kritiker, en annan att man inte ens kan påtala uppenbara övergrepp av Israels armé utan att omedelbart anklagas för antisemitism.

Men David Schraub har helt rätt: det finns inte något enkelt svar. Ta bara meningen ”Israel begår folkmord i Gaza!” Det är inte antisemitism om den som påstår det använder internationell juridik som argument, väger fakta för och emot och når en slutsats i sakfrågan. 

Om samma mening däremot uttalas av någon som, mer eller mindre öppet, använder bildspråk som ”judisk blodtörst” och ”tentakler överallt” – då är påståendet antisemitiskt.

Erik Helmerson: Det var länge sedan man kunde säga ”aldrig mer” om judehatet

”Vi måste ha ett öppet sinne”, säger David Schraub. ”Israel har gjort dåliga saker och fått hård kritik, som inte är antisemitisk. Det är viktigt att granska påståendena i sig och inte generalisera att en viss typ av Israelkritik alltid eller aldrig är antisemitism.”

Schraub för en intressant diskussion där han konstaterar att ordet ”antisemitism” inte borde vara något som avslutar en konversation utan inleder den. Med andra ord: i stället för att vi blir rasande när någon talar om antisemitism i samband med Israel kan vi bli nyfikna: ”Hur menar du nu? Varför anser du att denna kritik är/inte är antisemitisk?”

Det är inte känslorna som väcks som vi ska ta ställning till, säger han, utan argumentens giltighet. Det är en motsatt analys till vad som ofta hävdades under wokeperioden kring 2015: Detta är mina känslor, dem ska du ta hänsyn till – håll bara truten med dina argument och ge mig tolkningsföreträde.

Med allt detta sagt: Antisemitism rör sig inte generellt i gråskalor. Alltför ofta är det tveklöst vad det handlar om när extremhögern sprider slagord, memes och ”skämt” om judars makt. Eller när svenska vänsterpartister delar budskap om att USA styrs av ”judarna” eller ”den judisk-sionistiska lobbyn”. Eller när som senast sajten Doku avslöjat hur svenska Palestinaaktivister delar filmer med imamer som talar om judar som ”profeternas mördare” och säger att de är ”Guds fiender” som ”slaktar barn i sina mödrars livmödrar”. Judehatet är en av vår tids stora gissel och ska bekämpas överallt.

Frida Park: Israel och Gaza behöver mer än ensidiga klockringningar

Men hur är det med Zohran Mamdani? Som Dagen skriver har han flera gånger uppehållit sig just i den där gråzonen. Under sin studietid ledde han en kampanj för att bojkotta Israel på grund av landets ”förtryckande ockupation och rasistiska politik”. Han har varit snabb att anklaga den judiska staten för folkmord i Gaza och dessutom svajat i sin syn på det revolutionsromantiska slagordet ”globalisera intifadan”. Ett uttryck som verkligen kan tolkas på olika sätt: är det ett konstaterande att fler länder måste solidarisera sig med den palestinska kampen för en egen stat – eller en internationell uppmaning till våld mot judar?

Demokraten gjorde ändå sitt bästa för att sträcka ut en hand till stadens judiska grupper. Han har haft ett stort antal möten med judiska företrädare, uttalat sig starkt mot antisemitism och reagerade också mycket hårt när judiska byggnader i Brooklyn samtidigt med valet vandaliserades med hakkors: ”En vidrig och hjärtskärande antisemitisk handling, och det hör inte hemma i vår vackra stad”, skrev Mamdani på X.

Men den nye borgmästaren har tveklöst splittrat New Yorks judiska befolkning, och deras ledare. Ett uttalande från en av de största judiska grupperna i staden slår fast att man ”inte kan bortse från att (Mamdani) har kärnvärderingar som helt och hållet går emot vårt samfunds djupaste övertygelser och mest omhuldade värden.” 

En annan organisation, Union for reform Judaism, uppmanade i stället det judiska samfundet att ”hjälpa till att sänka temperaturen, lyssna välvilligt och ta steg för att främja läkandet”.

Organisationen ADL (Anti-Defamation League), som arbetar mot hatbrott mot judar världen över, reagerade starkt. Omedelbart efter Zohran Mamdanis valseger deklarerade ADL att de nu sätter New York på en sorts bevakningslista:

”Mamdani har stöttat antisemitiska narrativ, rört sig med individer som har en antisemitisk historia och visat intensiv motvilja mot den judiska staten”, konstaterar ADL på sin hemsida.

Också de judiska väljarna var oproportionerligt skeptiska till Zohran Mamdani. Enligt en vallokalsundersökning från CNN röstade bara en tredjedel av dem på honom – samtidigt som Demokraterna av tradition är överlägset störst bland amerikanska judiska väljare.

En sak är säker: Med valet har Mamdani fått både en stor chans och ett stort ansvar. Om det visar sig att en muslim kan fungera som brobyggare mellan grupper i den stad i världen där det bor flest judar – då är det ett viktigt steg framåt för oss som tror att en fredlig samexistens, inramad av demokrati, trosfrihet och mänskliga rättigheter, är både möjlig och nödvändig. 

Så är New Yorks nya borgmästare antisemit? Just den frågan får faktiskt docenten David Schraub av publiken under SKMA:s konferens i Stockholm. Han säger inte att den är meningslös, men hans svar är karakteristiskt: Lugna ner er.

”En del saker som Mamdani sagt, som några uttalanden efter 7 oktober, kan man definitivt oroa sig för”, säger Schraub. ”Men han har också uttalat annat om antisemitism som varit mycket bra. Vi ska inte dränka detta i en överdramatisk analys, som att ’nu måste judarna fly från New York!’. När det tappar alla proportioner missar vi chansen till de mer finkalibrerade diskussioner som vi hade behövt.”

Att hålla huvudet kallt betyder inte att stänga ögonen. Nu måste Zohran Mamdani i handling visa att kampen mot antisemitism också är hans kamp.

Frida Park: Så länge judehatet frodas kan inte politikerna tas på allvar