Gode Gud, inget barn ska behöva utsättas för sådan ondska

Det är så att strupen snörps ihop. Det går inte att läsa DN:s reportage om svenskarna som betalar 150 kronor för en digital våldtäkt på barn utan att känna hur tårarna hotar att svämma över. Bokstäverna är laddade med särskilt mycket svärta när de formar orden om de fattiga mammorna som säljer och utför övergrepp på sina ammande spädbarn i sitt hem, ett skjul. Man vill göra något. Slå näven i bordet. Gråta. Skrika. Men till vad nytta är det?

Frida Park Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

”Inget barn borde behöva bli utsatt för sådan ondska”, vill jag vråla. Men hur hjälper det barnen som regelmässigt utsätts för övergrepp för att tillfredsställa svenska kunders sexuella fantasier? Hur hjälper det om vi förfasar oss över den ofattbara misären långt borta?

Men jag rättar mig direkt. Den känslan kan vara en begynnelse till nya tankar, ord och handlingar – till förändring. Kanske är vi fler som läser, berörs och agerar. När journalistik är som bäst skildrar den verkligheten på ett sätt som vi inte kan värja oss för. Berättelser som når innanför våra fullt upptagna och överdigitaliserade medelsvenssonliv bär på en inneboende kraft till förändring.

Frida Park: Många våldtagna barn får aldrig se gärningspersonen bakom galler

Svenska polisen hade span på tvåbarnspappan som rest till Filippinerna och tipsade sina lokala kollegor som kunde gripa honom. Han är misstänkt för tre brott. Grovt sexuellt övergrepp mot barn. Våldtäkt mot barn. Förberedelse till våldtäkt mot barn.

Jag får rätta mig igen. Det sker inte bara långt borta. Mycket tyder på att de norska och svenska köparna som gör icke-picke-pö mellan vilket av de sovande barnen i Filippinerna som ska väckas och utsättas för våldtäkt medan de matas med godis är värst. Trots Sveriges förhållandevis ringa storlek hamnar vi på topplistorna över flest och grövst förgripelser: ”de svenska gärningsmän som hittills åkt fast står ut på ett annat sätt: De har beställt några av de vidrigaste övergreppen”. (DN 3/11)

Samtidigt kommer nyheten om att jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vill se åldersverifiering av porrsajter i Sverige. Ett av de främsta argumenten är att lågstadiebarn ska slippa att råka surfa in på sidor med pornografiskt material.

Trots alla problem ett sådant förslag kan ha – integritetskränkning mot dem som konsumerar porr eller risken för att auktoritära regeringar i framtiden kan utnyttja informationen – menar Larsson att andra partier utöver Liberalerna instämmer i att små barn inte ska behöva utsättas för grovt sexualiserat våldsinnehåll. ”Barn och unga ska inte växa upp och tro att det här är någonting man måste ställa upp på”, säger ministern till TT. Med barnen i skjulet i Filippinerna i färskt minne är det lätt att instämma.

Naturligtvis måste det till tekniska lösningar för att värna integriteten. Det är riskabelt, särskilt i en tid när allehanda partier till höger och vänster verkar nära en idé om att staten alltid är god och ska lägga sig i allt. Teoretiskt sett kan en regering i framtiden komma att använda uppgifter i allehanda auktoritära och orättfärdiga syften.

Frida Park: Kräv porrfilter för barn och unga

Men om nu 7 av 10 svenska män och 3 av 10 svenska kvinnor konsumerar pornografi – det finns en rätt stor möjlighet att dessa återfinns bland våra politiska makthavare som därmed har goda skäl att vilja undvika att kasta sten i glashus.

Naturligtvis är en åldersverifiering inte en allena saliggörande väg, det kan aldrig ersätta samtalen mellan förälder och barn och vuxennärvaron i barns digitala tillvaro. Men i en verklighet där små barn riskerar att snubbla över svenska och norska pedofilers beställda övergrepp på filippinska barn känns avvägningen ändå inte så svår.

Vi har en skyldighet att göra allt vi kan för att inget barn ska behöva ”växa upp och tro att det här är något man ska ställa upp på”. Gode Gud! Inget barn ska någonsin bli utsatt för sådan ondska!

Bristande sexualundervisning riskerar ungas hälsa