Frihet stavas inte förbud, Ebba Busch

Att värna religionsfriheten är naturligtvis helt centralt. Alla ska kunna fritt uttrycka sin tro, välja att tro, byta tro eller avsäga sig sin tro. Det kan väl ingen vara emot? Men om någon annan använder samma rättighet och det känns främmande eller framkallar obehag? Då sätts de fina principerna på prov: är vi redo att försvara andras rättigheter även om de sticker oss i ögonen? Eller försvarar vi enbart vårt eget privilegium?

Frida Park Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

När Kristdemokraterna och Ebba Busch driver förslag om förbud mot burka och niqab utifrån argument om jämställdhet och trygghet måste vi ställa oss frågan: Vem tjänar egentligen på det?

Flera europeiska länder har infört förbud mot helkropps‑ och ansiktstäckande plagg. I Frankrike infördes 2011 ett nationellt förbud mot burka och niqab i offentliga rum. I Belgien genomfördes ett liknande samma år. I Danmark trädde år 2018 lagen i kraft som förbjöd plagg som täcker ansiktet i alla offentliga utrymmen. Och i Schweiz infördes 2025 ett nationellt förbud med samma innebörd.

Resultatet? Inte större frihet för förtryckta kvinnor – utan ytterligare marginalisering och stigma för de få som bär dessa plagg. En rapport från Open society foundations visar att kvinnor i över 50 länder möter trakasserier för klädsel betraktad som ”för religiös”. Efter infört förbud syntes färre kvinnor med burka och niqab, men knappast för att alla släppte plaggen, utan snarare för att de av rädsla för böter och trakasserier höll sig borta från det offentliga rummet.

Vi är många som kan instämma i oron över och omsorgen för kvinnorna som är hedersutsatta. Vi önskar dem inget annat än frihet. Men när politiker vill använda staten som instrument för att välja vilka religiösa uttryck som får vara tillåtna, då talar vi inte om ett frihetsprojekt utan om kontroll.

Vår grundlag och internationella överenskommelser garanterar religionsfrihet, offentligt såväl som privat. I Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna artikel 9 stadgas ”frihet att manifestera sin religion eller övertygelse … i undervisning, i utövning eller i händelser i offentlig eller privat form”. Begränsningar får endast ske om de är proportionerliga och inte riktade mot en viss religion: ”Grundlagsskyddet innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som, trots att de fått en mera allmän avfattning, uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning” (Holmberg m fl Grundlagarna). Motivet måste uppfylla strikta kriterier: skydd av allmän säkerhet, hälsa eller andras rättigheter. Det är väldigt svårt att se att KD:s förslag uppfyller detta.

Däremot är det inte orimligt att i arbetslivet införa sakliga begränsningar i specifika yrkesroller, som till exempel för förskolepersonal. Det kan man motivera utifrån behov av säkerhet, att kunna identifiera och för barnet att kunna knyta an.

Men hur kan en ledarsida på en kristen tidning vara kritisk till ett förbud mot niqab och burka på allmän plats? Det är mycket enkelt.

Kristen tro förkunnar människans värdighet som Guds avbild och frihet att göra egna val. Det innebär inte att titta bort när kvinnor av klan‑ eller samhällsstrukturer tvingas dölja sig för att undvika fördömande eller förtryck – det är ett allvarligt brott mot deras rätt att välja. Men att säga: ”Vi förbjuder ditt plagg för att vi bryr oss” är knappast vägen till frihet. Och historien har lärt oss exakt vad som kan hända när staten börjar begränsa en religion – det står inte på förrän andra drabbas av samma kontrolliver. Lösningen kan aldrig vara att ersätta religiöst tvång med statligt tvång.

Staten får gärna ta sin roll på allvar som skydd för kvinnan mot den som förtrycker henne. Men statens uppgift är inte att vara instansen som bestämmer hur en tro får uttryckas eller hur kvinnor får klä sig. Det är också viktigt att förstå att inte alla kvinnor som bär burka eller niqab ser sig som förtryckta. Även om uttrycket är främmande i sekulariserade Sverige finns det kvinnor som bär detta plagg av det enkla skälet att de tar sin tro på djupt allvar. 

Att som kristen försvara muslimers rätt att bära slöja handlar alltså inte om att försvara hederskultur utan om att stå upp för varje människas rätt att tro, tänka och leva i samvete och frihet, även när det kostar på.

Att lyfta burka och niqab till symboler som ska begränsas, utan att samtidigt hantera de strukturer som bidrar till isolering, stigmatisering och trakasserier, blir en tom gest. Om det var kvinnorna KD ville visa omsorg och erbjuda trygghet, då måste man inse att verklig trygghet handlar om autonomi, utbildning, ekonomiskt oberoende. Inte förbud. Inte ökad stigmatisering. Inte ökad risk för trakasserier.

Det kvinnorna verkligen skulle vinna på är kraftfulla åtgärder riktade mot förtryckarna. Sociala insatser, samverkan mellan sociala myndigheter och polis där förövarna lagförs är en väg. Straffa gärna tvånget, inte kvinnan som utsätts för det.

Vi behöver fler partier som verkligen värnar religionsfrihet. Och då en sådan som inte främst är till för majoriteten, utan för minoriteten. Inte för den som alltid känner sig bekväm – utan för den som vågar vara annorlunda, oavsett om man är kristen, muslim eller ateist. Den dag den principen sviks, förlorar inte bara muslimska kvinnor – utan hela vårt öppna och demokratiska samhälle börjar vittra.

Svaret på frågan vem som vinner på ett förbud av burka och niqab är alltså inte kvinnorna. Men det är uppenbart att Ebba Busch hoppas att ett sådant förslag ska vinna röster åt Kristdemokraterna i nästa val.