Svenska kyrkan måste tänka igenom ungdomsdopen

Kan en ungdom döpas i Svenska kyrkan utan att båda föräldrarna har gett sitt medgivande? Kyrkans svar är tydligt: Nej. Därför ska också den präst i Norrbotten, som nyss döpte en ung person, hjälpa denne att lämna kyrkan. Mamman sa ja, medan pappan var emot. 

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Motivet verkar vara ekonomiskt. Sonen eller dottern blir i och med dopet medlem i kyrkan och förpliktar sig därmed till att betala en procent av sin inkomst till kyrkan hela livet eller tills hon eller han går ur kyrkan. Medlemskapet verkar alltså av pappan ses som ett ekonomiskt förpliktande avtal – inte främst som ett uttryck för ett livsval av existentiell betydelse.

Många nya frågor väcks i kölvattnet av insikten om att andelen som döps som ungdomar i Svenska kyrkan ökar och förra året utgjorde 4 700 personer. De allra flesta av dessa gör det i samband med konfirmationen. Från att tre till fyra procent av alla dop var dop av ungdomar mellan 2005 och 2018, var andelen uppe i 11,7 procent förra året. Ökningen är anmärkningsvärd.

Detta är bara en av många frågor som Svenska kyrkan behöver bearbeta i det nya landskap som hon nu navigerar i, och där kyrkotillhörighet är ett val som görs av individen själv. Barndop som fenomen är en mycket starkt sjunkande trend. 2024 döptes endast 36 procent av alla nyfödda mot 65 procent så sent som 2005. Även om Svenska kyrkan i sin årliga statistik hävdar att siffran har börjat stiga och anges vara 40,9 procent förra året så är det felaktigt. Då räknar samfundet in alla dop, även dop av ungdomar och vuxna.

Präst döpte minderårig mot förälderns vilja – får tillsägelse

När man läser studien Dop i förändring som utkom 2019 inser man att hela denna utveckling kommer ganska överraskande för kyrkan. Man skulle kunna tro att man såg för sig att med kraftigt sjunkande barndopssiffror de senaste decennierna, så borde denna skrift framför allt ha tagit sig an frågan om hur Svenska kyrkan ska tänka och agera kring dop av ungdomar och vuxna. Men det görs i väldigt liten utsträckning.

I en ledarartikel i Kyrkans Tidning den 2/10 reflekterar Jonas Lindberg omkring den branta ökningen i antal dop av konfirmander. Han skriver: ”Om och när en majoritet döps under konfirmandtiden blir det nämligen det nya normala och då händer det förmodligen något i bilden av vad dopet är. Det skulle i så fall ligga väl i samtidens syn på individens relation till tron.” Här har han stöd i den nämnda studien. Där framkommer det att det klart viktigaste skälet till att föräldrar avstår från att döpa sina barn är att man vill att barnet själv ska få välja senare i livet. Se där! En stor del av befolkningen tänker som de flesta frikyrkliga, och i synnerhet baptister, i sin syn på tro och kyrkotillhörighet som individens eget val.

Lindberg ser detta och ställer sig därför frågan vad som händer om och när dopet som tonåring blir det nya normala. Har då befolkningen, och därmed också en stor del av medlemmarna i Svenska kyrkan, anammat en baptistisk dopsyn? Vad sker i så fall med Svenska kyrkans lutherska arv?

Detta är spännande frågor som kommer mitt under ett ekumeniskt jubelår. Hur ska Svenska kyrkan gestalta och se på dopet? Om det är så att även dop i samband med konfirmationen ska betraktas som ett barndop, kanske detta också bör gestaltas genom att det faktiskt är föräldrarna som överlämnar sin tonåring till dopet. Deras ja verkar ju vara viktigare än ungdomens?

Eller så lossar Svenska kyrkan på kravet till båda föräldrarnas medgivande och möjliggör den dialog som ofta sker i frikyrkor när föräldrar tar ställning till den yngre tonåringens önskan om dop. Beslutet om dop tas av dopförrättaren efter samtal med föräldrarna, men där ungdomens önskan också väger tungt; den om att i tro ta emot hela Guds nådefulla handlande i dopet. 

Till saken hör att de ekonomiska förpliktelser som kommer med ett medlemskap i en frikyrka inte är bindande på samma sätt som i Svenska kyrkan. Denna följsamhet kan också vara mer i linje med barnens rätt till andlig utveckling som framkommer i barnkonventionen.

Ytterligare en fråga infinner sig, som jag har varit inne på i en tidigare ledarartikel här i Dagen (23/7). Varför får inte dopkandidaten i gudstjänsten ge sitt medgivande till det Gud gör i dopet? Sara Fransson, forskare vid enheten för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala, har presentat siffror som visar att väldigt få av de som döps är intresserade av Gud, Jesus och Bibeln. Bara en av fyra säger att de tror på Gud. Hur många skulle kunna döpas om de, som i en frikyrklig eller katolsk dopgudstjänst, också på något sätt skulle bekänna sin tro?

Detta är en fråga med ekumeniska implikationer. Är Svenska kyrkans dop av ungdomar ett baptistiskt dop? Kan det alltid i exempelvis en pingstförsamling räknas som ett rätt utfört dop och bli medlemsgrundande?

Den principiella baptistiska hållningen är att bekännelsen av tron är avgörande för att dopet ska kunna betraktas som just ett dop. Eftersom tre av fyra som döps som ungdomar bevisligen inte tror, är frågan mer komplex än man kan ana. Det finns pastorer som har suttit i samtal med personer som senare i livet fått den tro på Kristus som de inte hade då de som fjortonåring blev döpta i Svenska kyrkan. Vissa av dessa uttrycker därför att de vill bli döpta i ett bekännelsedop. Hur ska en sådan situation hanteras?

Det här innebär inte att Svenska kyrkan behöver ändra sin teologi kring barndop. Men det vore välgörande om samfundet tänkte till hur de ser på dop av ungdomar och vuxna. Ständigt flera söker sig till kyrkan utan att tidigare vara döpta, därför att dopet är något svensken anser att man själv väljer när man är mogen att göra det.

Och jag upprepar: I Svenska kyrkans biskopsbrev från 2012, Leva i dopet, talas det på ett varmt och vackert sätt om att dopet innebär att dö och uppstå med Kristus, klä sig i Kristus, vara kyrka, födas på nytt, bli ren och ta emot Guds Ande, förlåtas, ha ett uppdrag, leva i nåd och vara välsignad.

Om det är sant att Gud handlar så handfast i dopet, borde inte varje dopkandidat som själv väljer sitt dop få en fråga om denne önskar att Gud ska göra detta? Allt är fortfarande bara nåd och inte en prestation. Men detta borde kunna anses så omvälvande för en människa att det borde finnas en fråga om samtycke, och då inte främst föräldrarnas.

Öyvind Tholvsen: Hur ser Svenska kyrkan på att unga som döps saknar tro?