Utan Bibeln kan vi aldrig fullt ut förstå Bruce Springsteen

Bruce Springsteen är högaktuell med såväl film som albumsläpp, men om man ska lista ord som förekommer i de många svenska artiklarna är det ett som saknas. ”Mörker” finns med, ”klass”, ”bilar”, ”New Jersey”, ”pappa”, ”våld”… 

Ingenstans står ordet ”Gud”. 

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

En kort bakgrund. I slutet av 1981 är den amerikanske artisten Bruce Springsteen 32 år. Han har hyllats som rockens framtid och frälsare med albumet Born to run, småfloppat med uppföljaren Darkness on the edge of town och tagit grundlig revansch med The river. Han har varit på omslaget på såväl Newsweek som Time, han är skuldfri och etablerad och har för första gången köpt en ny bil. 

Men, som han skriver i memoarboken Born to run (2016): Bruce Springsteen är inte bekväm i sitt skinn. Som en ande kör han runt i sin gamla hemstad utan att lämna bilen, han hyr ett osett hus i närheten och börjar skriva låtar: ”Jag vände mig mot en värld där jag gick som barn”.

”Springsteen är en bibelsprängd rocklyriker”

Nyligen var det svensk premiär för filmen Deliver me from nowhere som skildrar inspelningen av albumet Nebraska. Samtidigt har det nattsjömörka, nedtonade albumet släppts på nytt, i kraftigt utbyggd version. 

Det är omöjligt att helt förstå Springsteens låtskatt utan att förhålla sig till hur han i sin tur förhåller sig till sin tro. Särskilt sant är det med Nebraska. Gud är oerhört närvarande. Inte uttalat, som i renodlat kristen musik. Men som ursprungskraften, som ett dovt muller i bakgrunden, som den fond mot vilken låtarna/berättelserna utspelar sig.

Ändå verkar Gud vara tyst och obemärkt i Nebraskas universum. Var är han när seriemördarna i titelspåret tar livet av tio människor? När en man står bedövad av sorg och petar på sin överkörda hund i vägkanten? När en annan döms till döden framför sin mamma och flickvän? Var är han i förnedringen hos ett barn som tvingas paradera framför grannarna i baksätet på familjens ”splitter nya begagnade bil”?

Precis innan han började spela in Nebraska läste Bruce Springsteen Flannery O’Connor (1925–1964). På i stort sett varje spår känns hennes närvaro. Hon var författare från den amerikanska Södern, hon var liksom Springsteen katolik och hon slet och drog i sitt skrivande ständigt i synden och nåden.

Att även de mest våldsamma karaktärerna på Nebraska, liksom Springsteen själv, är fast förankrade i synd och dygd gör att deras våldsdåd och levnad utanför lagen får en särskild tyngd, ett allvar. 

Det handlar aldrig om underhållningsvåld, som till exempel ofta är fallet i hiphopen som börjat spira på allvar när Nebraska ges ut. Våldet känns i blodet. Det blir ingen tom effekt, inte ens när seriemördaren får frågan ”varför” och han svarar: ”Jag antar att det helt enkelt finns en grymhet i den här världen”.

Ett annat ord för den där grymheten i Bruce Springsteens begreppsvärld är arvsynd.

Är Springsteen själv troende? Njaej. Men han är så grundligt marinerad i kristendom att det är svårt att veta var gränsen går. Om sin uppväxt med italienska och irländska rötter, i katolska skolor, har han skrivit att katolicismen sipprade in i benen:

”När jag blev äldre fanns vissa saker i hur jag tänkte, reagerade, betedde mig. Jag kom motvilligt och roat till insikten att en gång katolik, alltid katolik. Så jag slutade lura mig själv. Jag praktiserar sällan min religion, men jag vet att någonstans, djupt inom mig, är jag fortfarande med i laget.”

Det var också i uppväxten, omgärdad av Kristus, som Bruce Springsteens musik började ta form: ”I katolicismen fanns poesin, faran och mörkret som speglade min fantasi och mitt inre jag. Jag fann ett land av stor och hård skönhet, av fantastiska berättelser, av ofattbart straff och oändlig belöning. Det var en storslagen och patetisk plats.”

Poesin, faran, mörkret, hård skönhet, det ofattbara straffen, den oändliga belöningen – de marinerar Nebraska. Spåren där, liksom mängder av låtar på andra Springsteenalbum, är fulla av en speciell sorts kristendom, en omisskännligt amerikansk där magra predikanter i svart kostym och sliten Bibel i fickan möter gotiska helgonstatyer och whiskyflaskor. Där döden, synden, hämnden och nåden finns en dagsritt eller bilresa bort.

Springsteens samhällsmoral är också tydligt – medvetet eller ej – förankrad i den katolska socialläran. Sällan sjunger han om gröna skatteväxlingar eller om vikten av en marxistisk syn på produktionsmedlen. Desto oftare om människans värdighet, om rättvisa löner, om stoltheten i att gå till jobbet och försörja sin familj och om förnedringen när fabriken lägger ner och det inte längre är möjligt. 

Lägg till en lång rad låttitlar – Jesus was an only son, The promised land, It’s hard to be a saint in the city, Adam raised a Cain, Lost in the flood – och det står klart att vi verkligen har att göra med en man som vet att det finns ”själar att förlora och ett kärlekens rike att vinna”, som han skriver i sina memoarer.

Men i Sverige går Bruce Springsteens kristna universum alltså obemärkt förbi. Hela Sverige? Nej, undantag finns. Författaren och kulturskribenten John Sjögren har länge lyft fram Gud i Springsteens konstnärskap. Nyligen deltog han på den så kallade Springsteendagen på Betlehemskyrkan i Göteborg tillsammans med bland andra artisten Tomas Andersson Wij och DN:s kulturchef Björn Wiman.

I en intervju med Dagen konstaterade Sjögren: ”Han vill att vi ska korsa öknen och nå det förlovade landet, det är vad varje konsert går ut på. Springsteen (har) på ett självklart sätt förhållit sig till Bibeln och tagit för givet att publiken förstår. Samtidigt är det inte längre säkert att bilderna går fram.”

Läsarpodden ”tar himmelriket med våld”

Samma iakttagelse har författaren Jonas Gardell gjort. Gardells tidiga böcker var fulla av bibliska citat och associationer, självklara för den läsande publiken när han slog igenom kring 1985. I dag går samma ord ofta över huvudet på läsarna. Sverige har medvetet och envetet kapat denna hjärnans syresträng bakåt till vår egen kultur och framåt till det osynliga eviga.

Vi kan förstås älska Bruce Springsteen och Nebraska ändå. Men genom att låta Bibeln sjunka i glömska kommer vi aldrig in i hjärtat av hans värld av hopp, frälsning, blodsoffer, det förlovade landet, av människor i furiös kamp mot synd, av själar utlämnade till hoppet om nåd.

Bruce Springsteen – en 70-åring på en andlig resa