Ledare

Tillbaka till framtiden med Ebba Buschs kristdemokrater

Erik Helmerson: KD-ledaren står upp för Tidö – men stänger inga dörrar för S

Trivs på scen: Ebba Busch.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Nu reser vi Sverige igen!

Ebba Busch upprepade orden flera gånger i sitt öppningstal på Kristdemokraternas riksting. 

Känns de bekanta? Visst är det en elegant översättning av en av vår tids mest framgångsrika politiska sloganer: MAGA – Make America great again.

Med detta inte sagt att KD är ett trumpistiskt parti, eller att det skulle vara det minsta fel i att backa och vända ifall samhället gått åt fel håll. Men det visar hur Kristdemokraterna under Ebba Busch fortfarande mer än gärna snappar upp de strömningar som varit en sådan framgångsfaktor för den nya sortens högerpolitiker världen över.

KD-ledaren dansar upp på en scen som är blå som himlen men framför bänkrader orangebruna som gyttjan kring fyraprocentsspärren. Applåderna dånar, givetvis. En partistämma under ett valår liknar fotbollens silly season. Fortfarande är allting möjligt, optimismen prunkar, i teorin finns ingen övre gräns för partiets valframgångar och ännu har man inte råkat på de bakslag som får en att inse att det blir till att slåss mot nedflyttning även denna gång.

Talarscenen är Ebba Buschs vardagsrum. Hon är som alltid hundraprocentigt bekväm och naturlig, spelar på stämningen i rummet som en harpa. En del sloganer lyfter sämre än andra: ”Väck ditt varför” och ”Vårt varför stavas andra” bör kanske inte överleva ens till valrörelsen. Två ämnen lockar de riktigt stora applåderna: ”Ordning och reda i vården!” och ”Vi ska skapa rum för både Sveriges söner och döttrar!”

På pressträffen efter talet sa Busch att hennes önskan med talet var att bli lite mer visionär. Och visst talar hon om svensk brytning av sällsynta metaller och om ”en vård som går att lita på – en välfärdsnation som reser sig” (igen). Men det är ändå slående hur KD år 2025 fortfarande väljer att utkämpa 2015 års strider. Hur man envetet fortsätter slåss mot den världsbild som var som mest framgångsrik för tio år sedan och som knäcktes av flyktingkrisen och Donald Trump.

För fortfarande präglas Ebba Buschs tal av uttryck som ”vilsna pk-politiker”, ”attacker mot den svenska mannens så kallade toxiska maskulinitet” och ”vi har blivit anklagade för att fiska i grumliga vatten så fort vi talat om svensk kultur”.

Samma sak syns i partiets omdiskuterade program för samhällsgemenskap, Sverige – vårt hem som klubbades på fredagseftermiddagen utan större turbulens. Där svingas mot ”åsiktseliten” som ”föraktat patriotiska uttryck” och mot dem som lägger ”kollektiv skuld på alla män”.

Det är som att de senaste tio åren aldrig hänt, åren av kraftigt minskad invandring, Donald Trump och stora politiska högerframgångar. Vilka är den svenska åsiktseliten när Tidöpartierna snart regerat i tio år och har tydligt stöd av fyra av våra sex största tidningar? Och när högerdominansen dessutom är total på stora internetforum som X, ägt av en man som står till höger om Darth Vader?

Det behövs i ytlighetens dagar ett parti som envist fortsätter att tala om kristendomens betydelse för Sverige.

Såväl Busch som Sverige – vårt hem talar mycket om pojkars och mäns problem. Men i KD:s värld tycks hotet fortfarande enbart komma från diverse pk-feminister och inte alls från den så kallade manosfären på nätet, som radikaliserar unga män och driver dem in i hat och förakt mot kvinnor.

Det är synd att KD:s framtidsvisioner är så tillbakablickande. Sverige – vårt hem innehåller flera mycket kloka resonemang som borde hitta samklang såväl till höger som vänster inom partiet, och som dessutom tydligt förvaltar partiets humanistiskt kristna arv.

KD-legendaren Alf Svensson med hustrun Sonja sa sig vara mycket nöjd med Ebba Buschs tal i Linköping.

Över rikstinget svävade också ett om inte svart så i alla fall halvgrått moln med texten ”regeringsfrågan”. Ebba Busch ägnade både tal och pressträff åt att låtsas undra vad alla bråkat om efter veckans intervju med Svenska Dagbladet – hon har ju tydligt sagt att hon vill se fyra år till om Tidöregeringen vinner valet. 

Och det är en smart balansgång. Vad hon inte sagt är vad som händer om det inte finns två tydliga regeringsalternativ i september 2026. Om kohandeln drar igång på allvar. När hon i Svenska Dagbladet fick frågan ”Kan du se framför dig att du skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister?” svarade Busch inte rakt nej, utan: 

”Det är ju väldigt svårt att se alltså. Trots att vi står väldigt nära varandra nu om man jämför med drygt ett år tillbaka.” 

Och hon fortsatte: ”Jag har jättesvårt att se hur det ska kunna gå till … Och vi kan stå inför väldigt turbulenta och svåra tider framöver också. Och då måste man kunna göra upp.”

Så visst är det lätt att förstå varför inte minst Moderaterna skruvar oroligt på sig. Och slipat av Ebba Busch att fortsätta att stå upp för Tidö och samtidigt inte stänga dörrar för en annan situation efter nästa val.

För Kristdemokraterna behövs. Det behövs i ytlighetens dagar ett parti som envist fortsätter att tala om värderingar och om kristendomens betydelse för Sverige som kulturnation. Det behövs ett parti som tjatar om civilsamhällets betydelse. Som förespråkar subsidiaritetsprincipen och konstaterar att ”staten måste känna och respektera sina gränser” – men som också slår fast att förmögenhetsfördelning, meritokrati, klassrotation och en välutvecklad välfärd är nödvändiga för att bevara människans värdighet.

Det finns också flera konkreta förslag för att bryta segregationen och bygga ett mer människovärdigt samhälle. Bland annat förespråkas att utreda så kallade no-excuses-skolor med höga disciplinkrav i utsatta områden, riva och bygga om delar av miljonprogrammen, sänka skatten på arbete och – ja, faktiskt! – tvinga större företag att ha ett gammaldags telefonnummer där man kan få hjälp av en riktig människa. 

Det är också ett sätt att gå tillbaka till framtiden – utan att därför envisas med att utkämpa ett tio år gammalt kulturkrig.