Kolk tvivlar och Halldorf hoppas – och kyrkorna fortsätter som de alltid gjort

I en tvärsäker text i DN slår Martin Kolk, docent i demografi, fast att det inte pågår någon påkristning i vårt land: ”Problemet är att det inte sker en religiös återkomst varken i Sverige eller i andra länder.” 

Det är ett intressant inlägg, men det rymmer också problem. 

Frida Park Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Mellan raderna, men också i bokstavlig trycksvärta, går det inte att undgå att märka Kolks irritation på Joel Halldorf, kyrkohistorikern och skribenten, en av de främsta debattörerna om religionens plats i samhället och nyligen nominerad till Stora journalistpriset som Årets röst. I sak lutar sig Kolk mot långsiktiga data om stabil sekularisering, men han förbiser kortsiktiga och kvalitativa observationer som många församlingar rapporterar.

Kristen tro har gått från töntigt till att "berätta mer"

Då verkar det som att Kolks text predikar för en kör av sekulärhumanister, ateister och kulturskribenter – tyckare som troligen känt sig utmanade (och hotade?) av teologen Halldorfs tongivande roll i svensk debatt. Dessa brister nu ut i jubelsång i sociala medier: ”Det var väl det vi visste – Jesustrenden är bara ett påhitt och önsketänkande från världsfrånvända religiösa”. Visst kan det vara så. Eller så är Kolks slutsats en illusion. 

Redan när Ungdomsbarometern kom med sitt nu legendariska finger i luften om att det går att skönja en Jesustrend bland unga reagerade många kristna med jämnmod: ”Jesus, en trend? Nja.” 

Till detta finns flera skäl. 

För det första: Människor söker sig spontant till kyrkans kärnverksamhet. Kolk är tämligen fokuserad just på Svenska kyrkan (och den finska statskyrkan). Men vi hör också berättelserna från frikyrkor, katoliker och ortodoxa om en yngre generation som tidigare saknats men som plötsligt dykt upp på gudstjänsterna.

Mormor och kompisarna banade väg till en egen tro

Konfirmanderna i Svenska kyrkan blir fler, men vill också ha mer än lek och popcorn. De efterfrågar teologiska samtal och nattvard, som ledarsidan skrivit om tidigare. 

Unga, framför allt män, har stött på Youtube-predikanter, utforskat tron på egen hand och sedan sökt sig till kyrkans gemenskap. Det är bara några exempel på nya skeenden som går att skönja. Det är fullt naturligt att kristna samtalar om det, funderar på orsaker till att det sker nu och vill finnas där för dem som behöver kyrkan. 

För det andra: Vi ser vad SOM-institutets siffror visar: det finns tecken på att sekulariseringen avstannar. Enligt Ipsos, ett av världens största marknadsundersökningsföretag, sticker Sverige ut bland mindre religiösa länder i det att unga är mer religiöst lagda än deras äldre släktingar. 

Men än viktigare: Det är rätt ointressant om Ungdomsbarometen får rätt eller inte. Tiden kommer utvisa. Trend eller ej, kyrkorna fortsätter stillsamt och envetet att göra det de alltid har gjort: predika evangelium och välkomna alla som vill vara en del av gemenskapen. Det är ju inte som att kyrkan de senaste decennierna inte sett människor komma till tro och hitta en gemenskap i församlingen. Det sker hela tiden – möjligen i något större omfattning nu. 

För det tredje: Svenska kyrkans statistik över ut- och inträden visar en nettominskning av medlemmar per år. Självklart påverkas siffrorna av den demografiska utvecklingen. Men det är inte allt statistiken berättar. Sedan 2000-talet har Sverige lämnat en udda ordning bakom sig. Svensken föds inte längre in i en statskyrka. 

Det är någonting bra, i alla fall i ett land där religionsfrihet ska råda. Som Joel Halldorf förklarade i Svenska Dagbladets podcast Ledarredaktionen: Att det sker en korrigering över tid – människor dör och människor som inte tror går ur – är förväntat. Det intressanta är ju att det under ett år är omkring 20 000 personer som bestämmer sig för att ansöka om medlemskap i samfundet. Det är en historiskt hög siffra: nästan 50 personer om dagen. 

I Expressen besvarar Halldorf Martin Kolks artikel med mer hård statistik. År 2017 lämnade 100 000 människor Svenska kyrkan – i fjol var de 38 000. Gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan har ökat varje år sedan 2022 och ser så ut att göra även i år. ”Generation Z är frommare än boomers i länder med långt gången sekularisering”, skriver Halldorf. ”Det här är ett internationellt mönster, som syns tydligast i Sverige.”

Boomers var efterkrigsgenerationen, född mellan krigsslutet 1945 och tidigt 1960-tal. Kanske kan man i stället för ”generation Z”, som också kallas ”zoomers”, lansera ytterligare ett namn för dagens unga: frommers? 

På vad beror det nya intresset för Gud? Hur ser de ungas berättelser ut? Varför söker de sig till kyrkan? Varför ökar antalet konfirmander? Beror det enkom på vad Kolk spår – kyrkans roll som traditionsbärare – eller handlar det om en längtan efter vad kyrkan djupast av allt står för: en tro på något mer än ”något som är större”?

Kanske har sekulariseringsrörelsen i Sverige och västvärlden så vant sig vid att räkna segrar att den inte känner igen en spirande motkraft ens när den manifesterar sig i tydlig statistik. Vanligtvis är det vi kristna som anklagas för att hålla fast vid irrationell övertygelse, men i jämförelse med Kolks orubbliga förvissning ligger vi i lä. 

Vår kristna övertygelse är dessutom av ett mer stillsamt, mindre högljutt slag. Vi behöver, till skillnad från andra rörelser och fenomen, inte larma och göra oss till för att få uppmärksamhet. Vi kan lita på att det finns något i alla människors hjärta, om än dolt under lager av sekularitetssträvanden, som alltid kommer att dras mot något som är större och djupare än hela det samlade utbudet hos Tiktok, Black week, Marx och Netflix.

Det viktiga blir då inte hur många som kommer till kyrkan utan vad kyrkan gör med dem som kommer dit. Och vad de i sin tur gör med världen.

Riktigt lika dogmatisk som tidigare är dock inte Martin Kolk när han intervjuas i SvD:s nämnda podcast. Där säger han vad han måste ha glömt (?) i sin artikel: huruvida det pågår en Jesustrend eller ej är en fråga för framtiden, ”så lite ödmjuk ska man nog vara”. 

Det låter väl klokt?

Øyvind Tholvsen: Tre trender kyrkan måste förstå för att hänga med i vad Gud gör