Ledare
Tiden måste ha fått fnatt – för Carola kan ju inte vara farmor?
Erik Helmerson: Hur kan 16-åringen i gul overall plötsligt vara 60?
Evigt ung?
Heiko Junge/NTB
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Vissa ord passar inte i samma mening. Som ”Carola” och ”farmor”. Eller för den delen ”Carola” och ”60-årsdagen”.
Men hit har alltså världen kommit: I sin stora intervju med Dagens systertidning Vårt land berättar denna tiara i den svenska musikskatten att sonen Amadeus ska bli pappa. Och det måste rimligen innebära att … Det är svårt att tolka på andra sätt än … Jodå:
”Jag vill vara stark och närvarande för kommande barnbarn”, säger Carola i intervjun.
Men nej. Det går inte ihop. Carola ska inte få barnbarn, hon borde vara ett. Det var ungefär i onsdags som hon stod i tv i gul overall och frågade vad en främling betydde för henne. Och i förrgår som hon berättade att hon var fångad av en stormvind, natt och dag.
60-årsdagen? Hon menar rimligtvis 16?
Nej, detta handlar förstås inte om Carola. Det handlar om mig och, vågar jag påstå, om dig. Om den dag som Herren har gett, den dag som blir till veckor och år innan vi hunnit titta på klockan två gånger. ”Livet är kort men timmarna långa”, sjunger det finlandssvenska bandet Vasas flora och fauna i en nysläppt låt. Ja: Timmarna drar ofta benen efter sig, men livet är flämtande kort.
Nyligen dog min mamma efter 87 år. En livstid kan delas in på många sätt. Men det finns annat som mer konkret och mer hårdhänt än ”år” visar hur tiden hanterar oss. Till exempel att observera det som finns runtomkring. Trots att det ser ut som att hamnen sakta glider bakåt, bort från vårt synfält, är det vår färja som rör sig och för oss bort, mot en ny, okänd, evig hamn.
Länge kände sig min mamma inte besvärande gammal. Men hon måste nervöst ha observerat vad åren gjorde med människor som Dustin Hoffman, Warren Beatty och prinsessan Birgitta, födda samma år som hon. ”Vi är lika gamla – varför ser han ut som en skröplig gubbstrutt?”
Jag själv är väl ungefär densamme som första gången jag hörde ”Främling”? Ändå ska Carola, jämnårig med mig, nu fylla sex decennier och få ett barnbarn. Timmarna må vara långa, men människan växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta.
