Redan Paulus visste att ledarskap är ett lagarbete

Vi är inne i en period där de tre rörelserna med mest utpräglad karismatisk profil väljer nya ledare; Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan och Livets ord. Med den kollaps av ledarskap som karismatisk kristen tro har upplevt på många håll i världen är det avgörande att denna del av kristenheten ser över sina ledarskapsmodeller. 

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Alla nämnda sammanhang har de senaste decennierna erfarenheter av ledare som avgått under speciella omständigheter. Det gör att förutsättningarna för ledarskap i karismatiska miljöer har förändrats avsevärt. Och ur dessa kriser i ledarskap kan vi också ana att något nytt och sundare kan växa fram.

Nu börjar det bli tydligare vilka strukturer och modeller som rörelserna väljer. Nyss klubbades Pingsts nya stadgar. De visar en tydlig vilja att fördela makt på ett bättre sätt. I maj ska en föreståndare väljas tillsammans med en vice föreståndare med ansvar för det nationella arbetet och en för det internationella arbetet. Med sig i föreståndarteamet har de också en direktor som leder den administrativa enheten.

De tre föreståndarna väljs av alla församlingarna tillsammans i Pingsts rådslag, direktorn utses av styrelsen. Alla fyra har en mandattid eller ett förordnande på fyra år, men kan väljas om. Detta är ett tydligt steg i denna riktning.

Att dessutom såväl föreståndaren som de två vice får sitt mandat direkt från rådslaget utgör också en garanti mot att en person plockar ihop sitt eget team. Rådslaget ges helt enkelt mer makt att utse en större del av ledningen för Pingströrelsen. Sedan kan man reagera på att det är valberedningen som föreslår föreståndaren, medan vice föreståndarna föreslås av styrelsen. Det är alltså inte en instans som ges möjligheten att ta ett helhetsgrepp och forma föreståndarteamet.

Extra rådslag bekräftar breddat ledarskap i Pingst

Livets Ord har å sin sida valt att återgå till att ha en föreståndare efter år av delat ledarskap. Det behöver inte innebära ett steg tillbaka till något gammalt. Allt hänger på vilken kultur den nya föreståndaren skapar med sitt ledarskap. Härunder hör också vilket team han omger sig med för att leda Trosrörelsen.

Evangeliska Frikyrkan är det samfund som tidigt och tydligt öppnade för delat ledarskap. Redan när EFK bildades 1997 fanns inskrivet i stadgarna att missionsdirektorstjänsten kan innehas av en, två eller tre personer. Under åren har alla tre varianter prövats. I motsats till Pingst väljer EFK att nu, mitt inne i rekryteringsprocessen, vara tydliga med att de fortfarande håller frågan om antal missionsdirektorer öppen.

Equmeniakyrkan, som också har många församlingar som tar utgångspunkt i den karismatiska förnyelsen, framstår numera som att de har två aktiva och tydliga kyrkoledare, även om en av dessa är biträdande. 

Att välja en eller flera ledare för ett trossamfund handlar inte om rätt eller fel. Nya testamentet har däremot några viktiga perspektiv som bör vara vägledande också när församlings- och missionsrörelser i Sverige i dag ska forma ett framåtlutat ledarskap.

Det är värt att notera att församlingsledare i Paulus brev och i Apostlagärningarna främst nämns och adresseras i plural; som en grupp. Slutsatsen torde vara att ledarskap ur ett nytestamentligt ljus bör ses på som något som en grupp utövar tillsammans. Ledarskap bör alltid vara ett lagarbete. Det framgår kanske tydligast i Efesierbrevet kapitel fyra där olika ledarfunktioner beskrivs med en gemensam uppgift. Därför är det lovvärt att Pingsts nya förslag innebär att en grupp av ledare utses.

Å andra sidan ska man vara försiktig med att dra för stora slutsatser om att det finns en nytestamentlig modell för ledarskap. Det kan finnas olika modeller i olika tider och olika kulturella sammanhang. Det ger öppningar för olika lösningar som helt enkelt fungerar bäst i ett givet sammanhang. Utifrån detta behöver karismatiska rörelser idag verkligen ställa sig frågor om vad det är som är viktigt i just den tid vi nu är i, givet den egna ledarskapshistorien.

Målet måste vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett ledarskap att på ett trovärdigt sätt vara vittne om evangeliet i en tid där tilltron till institutionella ledare i när sagt alla sammanhang har försvagats.

Josefine Arenius, som föreläser och inspirerar inom ledarskap, har en viktig poäng. Hon anför att riskerna med delat ledarskap är att det lätt blir för omständligt och otydligt. En samfundsledare fattar många beslut. Denna del av ledarskapet får inte bli otympligt.

Men att vara yttersta ledare för församlings- och missionsrörelser idag handlar inte främst om beslutsfattande. Och de stora och avgörande besluten måste vara genomtänkta och ha stöd i ett mycket stort sammanhang.

För att få till sådana starka strategiska beslut på den nivå där ett operativt ledarskap står, så är riskerna för dåliga beslut klart mindre när stora beslut fattas av ett bredare ledarskap. Enklare beslut som ska fattas snabbt behöver på ett tydligt sätt beskrivas i en delegationsordning.

Mer avgörande för framtidens ledarskapsformer är om dessa stöder spridandet av den tydliga vision, passion och erfarenhet som är avgörande för att Guds rike ska växa. Och när sant ska sägas så hänger inte detta på om det är en, två, tre eller fem som utgör yttersta ledningen i ett samfund. Guds Ande och evangeliets låga sprids inte i en pyramid från en topp till en gräsrot. Anden blåser vart den vill. Evangeliet har spridits genom världen av hög och låg.

Däremot måste kyrkan även dra lärdom av att också maktbegär och stridigheter kan spridas med samma intensitet. Evangeliets låga är motelden mot sådant. Därför är det viktigare att de personer som utses att representera och leda rörelserna representerar denna moteld och låter Anden leda dit den vill, som alltid är mot större kristuslikhet.

Och kanske tredubblas kapaciteten om tre föreståndare i en rörelse tillsammans förmår sprida evangeliets låga. Eller så kan det lika gärna ske genom en ledare, bara denna i sin tur ger många andra råg i ryggen att utifrån sina gåvor och sitt förtroende förmedla samma evangelium vidare.