Demokratin vann valet i Ungern – den bästa nyhet vi kunde få

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Det kändes som att något var fel. De var så lugna. 

Strax efter att vallokalerna i Ungern stängts på söndagkvällen den 12 april gick premiärminister Viktor Orbáns stabschef ut och konstaterade att valet gått demokratiskt till väga och att han var säker på att Orbáns parti Fidesz skulle vinna än en gång.

Det är exakt vad någon säger om den vet att ett val inte gått demokratiskt till väga. Regeringens brist på stress över att förlora makten kändes som ett skäl att bli hyper­stressad.

Men så: Tidigt under rösträkningen ringde Orbán sin motståndare Péter Magyar, erkände sig besegrad och gratulerade. Magyar, 45, är före detta parti­kamrat med Orbán och högerkonservativ – men med en helt annan syn på landets demokratiska system, EU och Ryssland. Efter 16 år går Ungern in i en ny fas. Folket röstade för förändring.

Vi behöver inte räkna upp allt som Viktor Orbán ställt till med under sin dynasti. Inte spekulera i exakt vad det var som fått ungrarna att tröttna. Inte heller lista vad detta kommer innebära för EU, Ukraina – och i förlängningen andra ledare som Vladimir Putin och Donald Trump.

Låt oss bara glädjas stort över att systemet fungerade. Att den ungerska demokratin stod pall. För ett har har vi sett under 2000-talets första år: Demokratin är A och O. Den är allt. Utan den är vi förlorade.

Politiker är politiker. Det är fint att de ställer upp och gör sin grej. Särskilt på lokal nivå är det ett slit med ljummet kaffe, VVS-handlingarna till fullmäktige och möte med entusiasterna i föreningen Mosippan som äskar mer pengar till nästa säsongs exkursioner. 

Ibland ställer de till det genom att gripas av hybris och vara för mycket politiker. Kanske vill de desperat ha ombyte från Mosippevardagen, och då ger de sig i kast med att bestämma allehanda onödigt, märkligt och genomgripande. 

Från det lilla: förbjuda livets enkla nöjen, okynneshöja skatter och ge bidrag till föreningar som bjuder in galenpannor till talare. Till det stora: Förtrycka kristna, tortera meningsmotståndare och invadera Ukraina.

Kyrkoledare i Ungern känner oro och vädjar om lugn inför valet

Exempel i närtid visar att man fortfarande kan idka förtryck, tortyr och invasioner i en demokrati – men det blir betydligt svårare. Det finns inte många exempel ur världshistorien där två demokratier krigat mot varandra.

Med all rätt blir vi galna på vissa demokratiskt valda politiker, och tycker att de är farliga på riktigt. Några av oss förtvivlas över en flyktingpolitik som stänger gränsen för förtryckta och slänger ut barn. Andra är oroliga över att politiker låtit invandringen förvandla Sverige till oigenkännlighet. Några vill ge ännu fler miljarder till försvaret, andra vill se dem gå till klimatåtgärder och sjukvård.

Det viktiga är att vi måste kunna pröva. Och förkasta, och pröva något nytt. Den som går till val och ser sin politik få tummen ner av väljarna måste erkänna det och värdigt träda tillbaka – som nu Viktor Orbán har gjort.

Det är demokrati. Det är frihet. Och det är oerhört vackert. Är det perfekt? Sannerligen inte. Men vi som lever under demokratin är, till skillnad från alla tidigare generationer, inte fångar. Vi har alltid en nödutgång, alltid ett fönster på glänt mot en bättre framtid.

Inte minst gäller det oss troende. Demokratin ger oss ett skydd mot den sekulära statens tendens att gärna styra hur vi tjänar Gud och vilka budskap vi förkunnar. 

Nyligen skrev tidningen Economist om en liten riktningsförändring i en mycket viktig kurva. I åratal har vi sett den globala demokratin minska och tidigare demokratier gå i auktoritär riktning. I fjol bröts den negativa utvecklingen något, tack vare reformer i Latinamerika och Karibien.

Och nu kan Ungern vända sin egen kurva.

En del tycker oerhört illa om Viktor Orbán. De jublar i dag och ser solen gå upp både bokstavligt och bildligt. Andra är övertygade om att han var rätt man för Ungern och en viktig röst i Europa. Då kan de nu göra sitt bästa för att han ska komma tillbaka om fyra år.

Den möjligheten har vi i demokratin. Hanterar vi den med den ömhet den förtjänar? Förstår vi verkligen vilken gåva den är? Inser vi vad som händer om den glider oss ur händerna?

Frida Park: Det är din kristna plikt att veta hur du ska rösta