Chefredaktören har ordet
Felicia Ferreira:
Förintade toner – berättelsen vi inte riktigt kan
En mindre känd del av Förintelsen: kriget mot den judiska kulturen.
"Tyska män och kvinnor! Den överdrivna judiska intellektualismens tidsålder är nu slut!”
Det här är en ledarkrönika i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Jublet stiger. Hakkorsflaggorna vajar.
Det är en av de första scenerna i Benjamin Wolfs dokumentär Förintade toner, som har premiär i SVT den 10 april.
Det har skrivits och sagts mycket om Förintelsen. Om döden, lägren, det ofattbara. Jag har själv läst, sett, hört, och trott att jag har en bild.
Men det finns fortfarande delar som överraskar. Som skakar till på ett annat sätt. Det här är en sådan. Jag inser hur lite jag egentligen visste om hur systematiskt nazisterna också försökte utplåna den judiska kulturen. Inte bara människorna utan deras musik, konst och uttryck, deras arv.
Vi får inte bli trötta på att lära oss. Inte luta oss tillbaka i tron att vi redan vet
Ett av verktygen som författaren Anders Rydell berättar om i dokumentären var Lexikon der Juden in der Musik.
Det var ett register över omkring 5 000 judiska musiker och tonsättare framtaget för att rensa ut dem ur musiken. Lexikonet spreds till skolor, musikinstitutioner och radiostationer runt Europa. Ingen skulle längre kunna spela, undervisa eller sända musik med judiska upphovspersoner. Arbetet leddes av musikforskaren Herbert Gerigk. Han organiserade också ett slags musikalisk insatsstyrka: ett systematiskt arbete för att bryta det judiska avtrycket på Europas musikliv. Det handlade inte bara om idéer utan handlingar.
Instrument konfiskerades. Noter brändes. Hem plundrades. Över 70 000 bostäder i Frankrike, Belgien och Nederländerna tömdes på instrument och konstföremål.
Ett annat verktyg för detta var den cyniska teatern i koncentrationslägret Theresienstadt. Där skapades en Potemkinkuliss. Ett “mönsterläger” för omvärlden. Hit skickade man några av Europas främsta judiska konstnärer, musiker och författare. De uppmuntrades – eller tvingades – att skapa. När organisationer som Röda Korset kom på besök visades konserter, föreställningar, liv.
Kort därefter deporterades dock många av de medverkande till gaskamrarna i Auschwitz.
Men mitt i detta fanns också motstånd. Musiker som grävde ner noter i marken. Som gömde manuskript. Som bevarade fragment i hopp om att någon en dag skulle hitta dem. En del har återfunnits. Annat är för alltid förlorat.
Det är den berättelsen som dirigenten Sofia Winiarski nu tar sig an i föreställningen Stulen musik och i Wolfs dokumentär Förintade toner, (båda delvis byggda på Anders Rydells bok Stulen musik). Genom Winiarskis resa blir det tydligt att det inte bara handlar om historia. Det handlar om vad vi väljer att minnas och vad vi riskerar att förlora igen. För kultur är inte en dekoration. Den är ett språk för vilka vi är. Att attackera ett folks kultur är att försöka sudda ut dess existens.
Vi får inte bli trötta på att lära oss. Inte luta oss tillbaka i tron att vi redan vet. För varje berättelse som återupptäcks blir det tydligt hur mycket som fortfarande saknas och hur lätt det som en gång tystades kan tystas igen.
Förintade toner öppnar något. Och lämnar tittaren kvar med frågor som inte släpper.