Annons
Annons
Rekommenderade artiklar från Dagen
Fler artiklar från samma avdelning
Ledarkrönika
Felicia Ferreira:
Förintelsens minnesdag påminner oss om tiden då gränsen blev frihet
För norska judar blev Sverige en nödutgång.
”Den som sover i en demokrati vaknar upp i en diktatur.” Otto Gritschneders citat möter besökaren redan vid ingången till konstinstallationen Roseslottet i Oslo, skapad av konstnären Vebjørn Sand. Det är en mening som vägrar låta oss stå på tryggt avstånd. Den pekar inte på andra länder, andra tider eller andra människor. Den talar om oss. Om vaksamhet. Om ansvar. Och om hur snabbt det som upplevs stabilt kan gå förlorat.
Det här är en ledarkrönika i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Förintelsen förknippas ofta med platser som kan upplevas avlägsna: Auschwitz, Treblinka eller Warszawa. Men det finns något särskilt drabbande i att stanna upp i vårt grannland Norge. Ett land som på så många sätt liknade – och liknar – Sverige. En demokratisk rättsstat och ett tillitsbaserat samhälle. Med polis, myndigheter, register och ordning.
Och ändå.
Före andra världskriget levde omkring 2 100 judar i Norge. Under ockupationen deporterades 773 av dem. De flesta mördades. Detta skedde inte i något stort kaos, utan genom stegvisa beslut, administrativa åtgärder och ett successivt avlägsnande av skydd. Judar registrerades. Deras egendom konfiskerades. De greps i sina hem. Hämtades av norsk polis. Fördes i taxibilar till kajen i Oslo. Allt medan samhället i övrigt fortsatte fungera. Den värsta dagen för norska judar var den 26 november 1942. Då deporterades 529 judar med fartyget Donau.
Norge lär oss att demokratier inte slutar fungera i ett ögonblick.
En av dem var Ellinor Meiran. Hon var fem år gammal och bodde hos sin farmor i Oslo. På morgonen greps hon i lägenheten och sattes tillsammans med farmodern i en taxi och fördes till Akershuskajen. Hon bar en röd kappa. Detaljen är smärtsam just för att den är så vardaglig. Ellinor gick ombord på fartyget Donau tillsammans med hundratals andra judar. Fyra dagar senare anlände hon till Auschwitz. Samma natt mördades hon i gaskammaren.
Ellinor var som vi vet i dag ett resultat av ett system som börjat se henne som ett problem som skulle lösas.
Samtidigt finns en annan norsk berättelse. Den om Gerd Philipsohn Golombek, tolv år gammal. Även hon greps. Även hon satt i en taxi på väg mot Donau. Men taxin kom för sent. När de nådde kajen hade landgången redan dragits in. Familjen skickades hem igen. Senare lyckades de fly – genom skogen, över gränsen till Sverige.
Gerd beskriver ögonblicket (fritt översatt från norska):
”Plötsligt, där mitt i skogen stod vi i öppen terräng utan träd. Det var gränsgatan. På den andra sidan fanns friheten. Där var Sverige. Jag kände mig viktlös när jag sprang över. Fullständigt viktlös.”
Sverige blev frihet. Sverige blev en nödutgång.
Det är en berättelse vi svenskar gärna påminner oss om. Med rätta. Den svenska opinionen svängde hösten 1942. Omkring 1 200 norska judar räddades undan Förintelsen tack vare att de flydde till Sverige. Det var inte självklart. Det skedde sent. Men det skedde. Och det räddade liv. Just därför bär berättelsen också på ett ansvar.
För lärdomen från Förintelsen och vårt grannland Norge är inte bara att ondskan nästan alltid blir brutal, utan att den också kan bli administrativ. Att den kan börja med formulär, kategoriseringar och undantag. Och att den i ett samhälle som liknar vårt kan genomföras utan att majoriteten upplever att allt rasar på en gång.
Det är detta som gör Norges historia så obehagligt relevant. Här går det att följa hur en demokratisk rättsstat monteras ned bit för bit. Hur rättigheter görs villkorade. Hur människor reduceras till ärenden. Och hur grannar, kollegor och myndigheter blir kuggar i ett maskineri som till slut inte längre går att stoppa.
Förintelsens minnesdag handlar om att hedra de döda. Men också om att pröva oss själva. Om Sverige en gång var platsen där en judisk flicka kunde känna sig ”fullständigt viktlös” av frihet – kan judar känna så i dag i vårt land? Eller är friheten återigen villkorad? Omgivna av säkerhetskontroller, bevakning, vaksamhet och rädsla? Är det ett samhälle där judiska barn rör sig fritt eller ett där deras föräldrar tvingas väga varje synlig markör mot risken för hot? (Hoten kommer i dag inte från stat och polis, men är likväl verkliga.)
Historien från Norge lär oss att demokratier inte slutar fungera i ett ögonblick. De försvagas när människor vänjer sig. När undantag normaliseras. När minoriteters otrygghet inte längre uppfattas som ett gemensamt problem.
”Den som sover i en demokrati vaknar upp i en diktatur.”
Förintelsens minnesdag är inte bara en dag för att minnas de mördade. Den är också en prövning av oss som lever i dag. Berättelserna från Norge hjälper oss att se hur avgörande det är att vi människor reagerar i tid.
Om Sverige en gång var platsen där judar kände frihet när de sprang över gränsen, måste frågan ställas också i dag: är vi ett samhälle där människor kan leva utan att dölja vilka de är? Det är ett ansvar som aldrig kan skjutas upp, och som aldrig kan tas för givet.
