I Paris visade de troende hur
Nåden kan finnas mitt i vardagen

Påve Leo är tillbaka efter sin operation för lungcancer. På söndagen bad han Angelusbönen tillsammans med tusentals tillresta i Rom, där han tackade för böner och stöd.

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Påvens lungcancer upptäcktes i ett mycket tidigt skede. Det är dessutom en cancerform som har en jämförelsevis god diagnos vid behandling. Efter sin operation i tisdags var han snabbt på benen igen. Han lever sunt, är icke-rökare och flitig motionär (tennis och simning). Efter operationen började han snabbt äta som vanligt, och firade en mässa i ett särskilt inrett rum på sjukhuset.

Ändå är nyheterna om påvens diagnos oroande för såväl världens katoliker som Vatikanen som institution. I skrivande stund undersöks om hans lungcancer spritt sig i kroppen, vilket förstås skulle ge en helt annan prognos.

Samtidigt har Leo XIV en viktig resa framför sig i en viktig tid. 

Den 6 november ska han flyga till Latinamerika och besöka tre länder – Uruguay, Argentina och den amerikanske påvens andra hemland Peru. Resan skulle pågå i tolv dagar och innehålla ett dussin flygresor och två helikopter­färder. I Peru kommer han dessutom att utsättas för stora höjdskillnader.

Hans schema står fast och läkarna tror inte att han kommer behöva ändra sina planer. Kanske kan Vatikanen och de förväntansfulla troende i de tre länderna snart andas ut helt. Men cancerdiagnosen hann garanterat sätta saker i rörelse innanför de bastanta stenväggarna i Rom.

Leo XIV skiljer sig från sina företrädare. Johannes Paulus II, modernitetens första påve, hade den extroverta utstrålningen hos en tv-stjärna. Han åtföljdes av Benedikt XVI, en man som hade svårt att ta sig ut ur bilden av en sträng, tysk magister. Därefter kom Franciskus, som med sin slängiga, ofta provokativa stil och starka reformiver försökte förändra kyrkan men inte sällan delade den i två läger. 

Påve Leo är något annat. Han utstrålar tålamod och varmt lugn. ”Jag hyser ingen fruktan för Trumpadministrationen” är ett typiskt citat från en man som inte söker konflikt men heller inte backar från den om hans övertygelse och tro på evangeliet utmanas. 

Dagarna före cancerbeskedet invigde påven ett möte i Vatikanen på temat ”Tio år med Amoris laetitia: att förkunna evangeliet tillsammans med familjerna i dag”. Amoris laetitia var Franciskus dokument om kärlek i familjen och blev kontroversiellt för en skrivning om frånskilda katolikers möjlighet att ta emot eukaristin (nattvarden). Menade påven att detta skulle bli tillåtet?

Det ska bli intressant att se vad Vatikanmötet kommer fram till. Frågan är central för otaliga skilda katoliker. Påve Leo har deklarerat att han tycker att kyrkan i dag talar för mycket om sexualmoral på bekostnad av ämnen som ”rättvisa, jämlikhet, frihet och rätten till religion”. 

En intressant artikel från BBC nyligen spekulerar i vad påvens cancerdiagnos kommer att innebära för hans arbetssätt och ämbetssyn. Leo XIV utmärks som sagt av ett kontemplativt lugn. Men vad händer om han känner att det kanske börjar bli bråttom om han ska hinna förändra något? Får vi se en påve som ökar takten och intensiteten?

I slutet av september besökte påven Frankrike på en apostolisk resa. Man kan lugnt kalla besöket en succé för kristendomen i en postsekulär tid. Redan i juli hade han samlat 1,2 miljoner människor för en mässa i Madrid. I den franska huvudstaden kom minst 700 000 för att kanta paradgatan Champs-Élysées och medverka vid hans mässa på Place de la Concorde.

Snabbt spreds filmklipp från Paris i samband med mässan. Människor i alla åldrar, alla etniciteter biktade sig på trottoarerna i det vibrerande dagsljuset. Framför reklamskyltar, portar, grupper av poliser och skyltfönster knäföll de inför prästerna och mottog Guds förlåtelse.

Jag kan fortfarande en månad senare inte se filmerna utan tårar. För mig är det en så tydlig bild av vad kyrkan redan är, men framför allt kunde vara. Hon svarar på människors behov av förlåtelse och omvändelse, hon förmedlar stillsamt Guds nåd mitt i vardagens brus. 

Vi har säkert alla våra ikoner: tavlor, bilder, filmer eller musik som vi upplever för oss närmare Gud. Man hänförs av en ikon av ett särskilt skäl, den griper en – en gest, en blick, hur ljuset faller, några rader ur en psalm. Jag tror att vi ytterst varsamt måste vårda våra ikoner. Gud försöker säga oss något genom dem. Man kan ägna ett liv åt att försöka förstå vad.

Erik Helmerson: Ett år med en påve
som talar med lätt röst om tunga frågor

Bilderna av de knäfallande på Champs-Élysées har redan blivit sådana ikoner för mig. Jag vet att jag vid stunder av tvivel på nåden – på allt – alltid kommer att kunna gå tillbaka till dem och stärkas.

Upplevelsen blev bara mer välsignad av det faktum att Frankrike är ett uttalat sekulärt land som mer än många andra sett tron på Gud minska kraftigt över tid. Samma sak gäller för övrigt Spanien, där påve Leos besök alltså också blev en stor framgång.

Nu ber världens katoliker, säkert även många andra kristna, för påve Leo. Katolska kyrkan är aldrig beroende av en person. Hon tänker, som det brukar heta, i sekler. Men med Leo är något definitivt i rörelse.

Jag ber förstås också, och önskar varmt att hans diagnos bara ska visa sig vara ett skrämskott. Leo XIV har så mycket kvar att uträtta. Han har all möjlighet att bli en viktig tjänare för hela kristenheten.

Erik Helmerson: När till och med SD pudlar
– ska KD fortsätta rasa mot slöjan?