Ledare
Myten om det förhastade frikyrkliga äktenskapet
Öyvind Tholvsen: Samboskap riskerar att bli en stor kvinnofälla.
En möjlig nidbild är att frikyrkliga är yngre när de stiftar gemensamt bo än vad som är vanligt i samhället i övrigt.
FREDRIK SANDBERG / TT/TT NYHETSBYRÅN
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Vi är inne i högsäsongen för bröllop. Förra året ingicks cirka 46 000 äktenskap, mer än hälften mellan maj och augusti. Och bland de mest giftaslystna tycks frikyrkliga vara.
På få andra områden skiljer sig frikyrkligt aktivas beteenden mer från svenska befolkningen i övrigt än när det gäller sättet som man lever tillsammans. Även om samboförhållanden tycks bli allt vanligare i många frikyrkliga sammanhang, så är det säkerligen unikt att så många just inom detta samhällssegment väljer att gifta sig utan att först ha bott tillsammans som sambo. Enligt en studie från åren 2007-2013 var det endast tre procent av befolkningen som valde att gifta sig utan att först bo tillsammans. En stor andel av dessa torde alltså vara frikyrkliga.
I samtalen om detta märker jag att det finns åsikter om att detta beteendet är oansvarigt. Men problemet är att vi genomgående jämför giftermål hos frikyrkliga med giftermål i befolkningen i stort. Det är en jämförelse som inte håller, och den kan skapa myter eller nidbilder som det är värdefullt att samtala om.
Det mest rimliga är i stället att jämföra när frikyrkliga flyttar samman och då på en gång väljer samlevnadsformen gifta, med när övriga flyttar samman och då oftast väljer samlevnadsformen sammanboende. En stark tes, som gärna får undersökas närmare, är att den bild som då framträder kanske till och med blir den motsatta av den många inom kyrkan har.
Den första möjliga nidbilden är att frikyrkliga är yngre när de stiftar gemensamt bo än vad som är vanligt i samhället i övrigt. Medelåldern för när svensken ingick sitt första giftermål var 2025 enligt SCB 35-37 år. Enligt nämnda studie, som visserligen har några år på nacken, var medianåldern för första samboförhållande däremot endast 23-24 år. Ingen studie finns för när frikyrkliga gifter sig första gången , men att medianåldern skulle vara lägre än 23-24 år stämmer inte med min erfarenhet.
Och det är här den kristna vigseln gestaltar något mycket djupare än det sekulära samhällets minimeny.
Den andra myten är att frikyrkliga gifter sig och flyttar ihop efter att ha varit ett par en mycket kortare tid än vad som är vanligt i samhället i övrigt. Jag har inte lyckats hitta statistik som säger något om hur länge ett par har varit tillsammans innan de flyttar ihop och blir sammanboende. Mycket stora variationer finns säkerligen.
Men mitt generella intryck är att sanningen kanske är den motsatta. Eftersom många kyrkligt aktiva vill vänta med att flytta ihop tills de gift sig, väljer de också att vänta med detta oftast minst ett till två år. I den övriga befolkningen väljer många att bli sambo efter betydligt kortare tid tillsammans än så.
Det som kanske överraskar många är att bara lite mer än var fjärde vigsel sker i Svenska kyrkans ordning. Lägger man till vigslar inom andra kristna samfund med vigselrätt är troligen mindre än var tredje vigsel som ingås en kyrklig vigsel.
I det sekulära Sverige har nämligen synen på former för samlevnad ändrats. Detta är en utveckling som har pågått i mer än femtio år. I det sekulära äktenskapet som förkroppsligas i den borgerliga vigseln bejakas bara en enkel fråga: ”Vill du N.N. ta N.N. till din hustru/man?” Däremot sker det en viktig juridisk statusförändring som får konsekvenser för paret och som har stor betydelse inte minst ekonomiskt.
Och det är just i detta som de bästa argumenten för att den lilla minoritet av befolkningen som istället för samboskap väljer äktenskap som första samlevnadsform kan visa sig vara de klokaste. En längre tids samboförhållande riskerar att skapa snedfördelningar som främst riskerar att drabba kvinnor.
Författarna av boken Money money, journalisten Leni Ekendahl och advokaten Emine Lundkvist, säger i en intervju på Sjunde AP-fondens hemsida att det finns flera risker med hur privatekonomin fungerar i många parrelationer, inte minst för kvinnor. Det första rådet de ger i artikeln är: "Gift dig – eller styr upp samboskapet."
”Samboskap är en stor kvinnofälla”, anser de. ”Om du istället gifter dig har du ett skydd genom att ni vid skilsmässa delar lika alla tillgångar, förutom de som ni eventuellt har som enskild egendom i ett äktenskapsförord. Vi kvinnor har en tendens att gå ned i arbetstid, har en sämre lön generellt, medan vi delar lika på kostnaderna.”
Överskottet som kvinnan förfogar över går allt för ofta till förbrukningsvaror. Medan män satsar mer på att lägga in sitt överskott i exempelvis en bil eller i aktier och fonder. ”Det delar ni inte lika på om ni som sambor separerar”, påpekar författarna. De är inte ensamma om att göra liknande analyser och ge samma råd.
Att vänta lite längre innan man skapar gemensamt bo, men efter en tid av övervägande gå all in i en genomtänkt juridisk relation där båda parter ger varandra allt man äger och har, är den enklaste, mest trygga och rättvisa ram för ett förhållande. Den stämmer väl överens med en kristen syn på ett parförhållande: En helgjuten överlåtelse till varandra där vi går lika mycket ”all in” som Gud gjorde genom att Jesus Kristus i den djupaste kärlek gav sitt liv för människan. Detta är den stora bibliska förebilden för kärleken i ett parförhållande. Man ger varandra allt.
Och det är här den kristna vigseln gestaltar något mycket djupare än det sekulära samhällets minimeny. Denna utgör visserligen en god start, men saknar en djupare grund för att skapa en trygg och rättvis tillvaro tillsammans. Här förankras parrelationen i skapelsen och genom Bibelns fantastiska ord om Guds och vår kärlek, samt Jesu ord om att ”de två ska bli ett. De är inte längre två utan ett.” Här ges därför löften om trohet i nöd och lust tills döden skiljer dem åt. Och inte minst: Här bes böner om Guds hjälp och välsignelse över äktenskapet. Vem kan leva tillsammans utan det?
Svensken går oftast in i ett stadigvarande parförhållande i yngre ålder än många tror. Kanske gör frikyrkliga det aningen senare. Och kanske funderar frikyrkliga lite längre innan de gör det. Och när de gör det, så går de ofta all in i äktenskap i stället för samboskap. Då har de också skaffat sig ett bättre skydd om det skulle hända som ingen vill tänka på under själva bröllopsdagen: Att löften bryts, eller ännu värre, att någon av dem avlider.
Äktenskap är en underskattad samlevnadsform som såväl ekonomer som teologer varmt rekommenderar. Och särskilt gäller detta den ekonomiskt mest utsatta i relationen, som av flera skäl ofta tyvärr tenderar att vara kvinnan.
