Debatt

Inse att pojkar inte är som flickor

Vi måste bejaka skillnaderna mellan pojkar och flickor och skapa verksamheter som möter allas behov. Det skriver Leif Johansson, idrottsledare, lärare och pastor på Livets ord.

Alla som har arbetat med barn i en skola, församling eller idrottsförening konstaterar snart att alla barn är olika. Inte bara att det finns skillnader mellan varje individ utan också mellan pojkar och flickor som grupp. De aktiviteter vi erbjuder tilltalar mest flickor. Pojkarna försvinner och får inte samma chans att finna en personlig tro. Det är ett problem vi måste ta på allvar och göra något åt.

För att kunna möta barnens behov ska vi naturligtvis bemöta varje barn individuellt. Men också att känna till att pojkar och flickor ofta är olika. Att känna till det och på rätt sätt bemöta pojkar och flickor skapar en win-win-situation för både pojkar och flickor. Det skapar möjligheter för alla att lyckas både i skolan, i församlingen och senare i livet. Insikten att pojkar och flickor ofta är olika har vi tyvärr inte tagit fasta på i kyrkan.

Att antyda att barnens kön har något med saken att göra, att pojkar och flickor rent biologisk är olika är inte politiskt korrekt. Redan några veckor efter befruktningen och sedan resten av livet påverkas pojkar av hormonet testosteron, vilket inte flickor alls gör i samma utsträckning. Det påverkar hur pojkar tänker, agerar, kommunicerar. Samtidigt finns det givetvis en bred skala över hur de kommer att agera i framtiden, eftersom varje individ är unik.

Ett problem för många pojkar i Sverige är att de växer upp i en kvinnodominerad värld. Från förskolan upp till mellanstadiet omges pojkar till största delen av kvinnor. Dessutom är Sverige känt för vår kultur där vi betonar omsorg, verbal kommunikation, att vara stödjande, att fatta beslut genom att involvera alla och att alltid söka konsensus. Detta betecknas som feminina värden och som vi i Sverige oftast förespråkar. Självklart är detta egenskaper som alla och kanske i synnerhet pojkar behöver utveckla.

Problemet är att dessa värden ofta går stick i stäv med vad de flesta pojkar intuitivt vill uppnå. De fokuserar på att ha roligt, de söker spänning och det får gärna vara lite farligt. Även om dessa generaliseringar naturligtvis inte gäller alla pojkar, så är ändå majoriteten positiva till att tävla, de gillar att vinna och de gillar att vara högt rankade! De uppskattar när en ledare tar befälet, så att aktiviteten kommer igång så fort som möjligt. Dessa aktiviteter är för många pojkar ett tillfälle att höja sin status i gruppen, framhäva sig själv och göra det omöjliga. Varför beundrar vi Zlatan när han gör en bicycleta mot England? För att det inte går att göra ett sådant mål!

Pojkar som kommer till våra församlingar behöver känna att vi förstår dem. Vårt mål ska inte vara att bara tysta, förbjuda och lugna ner. Vi måste bejaka skillnaderna mellan pojkar och flickor och skapa verksamheter som möter allas behov. Jag har under mina drygt 30 år som lärare, idrottsledare och aktiv i församlingar, sett hur utvecklingen gått från att lära barn att agera moraliskt till att förbjuda allt som är ”farligt” eller kan uppfattas ”våldsamt”. I vår församling – Livets Ord i Uppsala – har vi försökt anpassa verksamheten så att olika behov möts, och vi kan konstatera att vi idag har ungefär 50/50 när det gäller fördelningen mellan pojkar och flickor.

Låt oss återigen lära pojkar att agera moraliskt, att förstå var gränsen går, mellan att mäta styrka och att skada, mellan att vara häftig och att vara översittare, hur man är en bra vinnare och en bra förlorare, och så vidare. Det är enklare att förbjuda än att vara närvarande. Vi behöver därför fler män i församlingen som tar pojkarnas behov på allvar och som är närvarande. Det är när vi är tillsammans med pojkarna, mitt i aktiviteten, som vi kan påverka och ta vara på möjligheten att leda dem rätt. I tron och i det vardagliga livet.

Leif Johansson
Pastor, lärare och idrottsledare

Fler artiklar för dig