Debatt | förföljelsen av kristna
Regeringen har försvagat skyddet för palestinska kristna
I Gaza har också kristna dödats, skadats och fördrivits, skriver Azra Muranovic (S) i en replik.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Paul Sabo, Kristdemokraterna, anklagar Socialdemokraterna för att förminska förföljelsen av kristna i Mellanöstern. Detta eftersom jag i riksdagen uppmärksammade palestinska kristna som utsätts för bosättarvåld. Men kristnas rättigheter upphör väl inte att gälla när förövarna inte är islamister?
År 2015, när IS genomförde massakrer, förslavade yazidiska kvinnor och flickor, och fördrev kristna från deras hem i Irak och Syrien, nöjde sig den S-ledda regeringen inte med fördömanden. Sverige deltog i den internationella koalitionen mot IS och skickade då militär personal till Irak för att utbilda säkerhetsstyrkor i kampen mot terrorismen.
Vi satsade på stabilisering, återuppbyggnad och humanitärt stöd. Vi stödde också FN:s arbete med att samla bevis om IS-övergrepp för att möjliggöra ansvarsutkrävande.
Vad har då regeringen som Sabos eget parti ingår i gjort? År 2024 beslutade Tidöregeringen att avveckla Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete med Irak. Sverige deltar fortfarande i internationella insatser mot IS, men det långsiktiga utvecklingsstödet har avslutats trots att den kristna befolkningen behöver stabilitet.
Rättigheter gäller oavsett om förövaren är islamist, israelisk bosättare, statlig militär eller någon annan.
Sabo frågar vad S vill göra för att kristna ska kunna leva kvar i Irak. Det är en relevant fråga. Men varför avvecklade då hans regering ett samarbete som syftade till stabilisering och återuppbyggnad?
Samma motsättning återkommer i Palestina.
Efter förändringarna i regeringens biståndspolitik upphörde Sidas finansiering av det ekumeniska följeslagarprogrammet, som tillkom på initiativ av kyrkoledare i Jerusalem. Programmet, som bidragit med internationell skyddsnärvaro på Västbanken i över två decennier, tvingades pausa verksamheten.
Regeringen har därmed försvagat en konkret skyddsinsats, samtidigt som bosättarvåldet mot palestinier, däribland kristna, ökar.
Det var mot denna bakgrund jag frågade Sabo om den kristna byn Taybeh. En by vars invånare lever under hot och där kristna kyrkoledare själva vädjat om internationellt skydd. En by som jag själv besökt och hört befolkningens egna berättelser, där jag fått bevittna den svåra diskrimineringen de lever under.
Men problemen stannar inte vid Västbanken.
I Gaza har också kristna dödats, skadats och fördrivits. Den 17 juli 2025 träffades den katolska Heliga familjens kyrka av israelisk beskjutning. Tre människor dödades och flera skadades, däribland kyrkoherden. Kyrkan hade blivit en tillflykt för hundratals människor.
Israels militär uppger att beskjutningen var oavsiktlig. Men det förändrar inte skyldigheten att skydda civila och religiösa byggnader enligt folkrätten.
Samtidigt har Sabos partiledare Ebba Busch förklarat att Israel gör hela världen en tjänst genom att försöka oskadliggöra Hamas. Det sades i augusti 2025, mitt under den humanitära katastrofen i Gaza, där Israels krigföring mötte allvarlig internationell kritik.
Hamas terror och gisslantagande ska fördömas utan förbehåll. Men att bekämpa terrorism ger ingen stat rätt att åsidosätta folkrätten och fylla massgravar med civila.
Hur kan KD tala om skyddet för kristna i Mellanöstern utan att samtidigt tydligt konfrontera den israeliska regeringens ansvar för den krigföring som också drabbat både Västbanken och Gaza?
Och hur försvarar Sabo regeringens beslut att avsluta Sveriges stöd till Unrwa, trots organisationens avgörande betydelse för palestinska flyktingar? Sverige har fortsatt att ge humanitärt bistånd genom andra organisationer, men det väger inte upp att dra tillbaka finansieringen från en av de mest etablerade aktörerna på plats.
När Israel hindrar humanitära transporter och begränsar tillträdet till Gaza räcker det inte att uttrycka oro och hoppas att Netanyahu ändrar kurs. Det krävs konsekvent diplomatiskt tryck, ansvarsutkrävande och beredskap att använda Sveriges och EU:s politiska och ekonomiska verktyg.
Det handlar ytterst om en enkel princip.
Kristna omfattas av mänskliga rättigheter och internationell rätt eftersom de är människor, inte för att eftersom de är kristna. Samma rättigheter tillkommer muslimer, judar, yazidier, buddhister, hinduister och människor utan religiös tillhörighet. Samma rättigheter tillkommer palestinier.
Och dessa rättigheter gäller oavsett om förövaren är islamist, israelisk bosättare, statlig militär eller någon annan. Förövarens religion, nationalitet eller politiska hemvist kan aldrig avgöra hur allvarligt vi ser på övergreppen.
Sabo lyfter också Seyfo, folkmordet 1915 på armenier, assyrier och syrianer. Det är en historisk tragedi vars offer och efterlevande förtjänar erkännande, upprättelse och respekt. Socialdemokraterna har länge varit en del av arbetet för att uppmärksamma folkmordet och stod bakom riksdagens erkännande 2010. Hur Sverige kan bidra till ytterligare upprättelse förtjänar en seriös diskussion. Men Seyfo kan inte användas som svar på frågor om dagens regeringsansvar.
Jag tänker fortsätta fördöma islamistisk förföljelse av kristna i Syrien och Irak, liksom bosättarvåld mot kristna och andra palestinier. Det finns ingen motsättning mellan dessa ställningstaganden.
För mig är folkrätten inte ett politiskt verktyg som plockas fram beroende på vem som begår övergreppen. Den är en princip som måste försvaras konsekvent – en människa är en människa oavsett identitet.
Jag står upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter också när det är våra egna vänner och allierade som bryter mot dem. För om vi bara försvarar folkrätten när våra motståndare begår övergrepp, då försvarar vi inte folkrätten. Då försvarar vi våra politiska lojaliteter.