Debatt | Svenska kyrkan
Kyrkan är i verklig kris – varför läggs fokus på totala ickefrågor?
Att ägna sig åt spektakulära eller obefintliga frågor tyder inte på krisinsikt, skriver Bengt Olof Dike.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Sedan 2013, när Jesper Eneroth, gruppledare för Socialdemokraterna i Svenska kyrkan (S), valdes till ledamot i kyrkomötet har Svenska kyrkan förlorat omkring en miljon medlemmar, antalet gudstjänstbesök minskat drastiskt och statistiken i övrigt också kännetecknats av minustecken.
1972 omfattade kyrkan 95,2 procent av vårt lands folkmängd – i dag är det blott cirka 50 procent.
Svenska kyrkan blöder. Gudstjänstdeltagarna blir färre, kyrkans röst i samhället allt lägre och får allt mindre respekt i debatten. Skymningen är inledd, mörkret tycks vara oundvikligt. Ropen efter Gud ger sällan längre kraftfulla ekon som påminner oss om Hans närvaro i den alltmer dystra kyrkliga tillvaron.
Ibland verkar det till och med som att den Högste inte ens tycks vara eftertraktad av dem som i demokratiska val fått förtroendet i de kyrkliga beslutsorganen att tjäna Honom.
Men naturligtvis måste de förtroendevalda i Svenska kyrkans olika beslutsorgan ta sina uppdrag på allvar – särskilt missionsuppgiften. De som sitter i kyrkomötet har Svenska kyrkan som jordisk huvudman – inte de partier som många av dem är verksamma i. Partiernas program är sekundära, kyrkans uppgift primär.
De som sitter i kyrkomötet har Svenska kyrkan som jordisk huvudman – inte de partier som många av dem är verksamma i. Partiernas program är sekundära, kyrkans uppgift primär.
Och därför är det deras uppgift att försöka stoppa flykten av medlemmar, och satsa alla tillgängliga medel för att vända den allvarliga utvecklingen. Att ägna sig åt spektakulära eller obefintliga frågor tyder inte på krisinsikt. Som exempelvis att stoppa den för ett par år sedan påstådda skadan med brudöverlämning, eller vigselfrågan om samkönade äktenskap, vilken har varit en bisarr följetong i flera år som vore den en kyrklig ödesfråga när den i verkligheten är totalt obefintlig.
Svårare torde det vara för frågans upphovsman, ovannämnde Jesper Eneroth, att fastställa att 2009 års kyrkomötesbeslut – som respekterar samvetet hos de präster som inte viger samkönade par – ”har skadat och kommer fortsätta skada både Svenska kyrkan och den enskilda människan om det får fortgå.”
Varken Eneroth eller någon annan har ju lagt fram ett enda belägg för att skada har skett under de 17 år som har gått sedan beslutet togs. Därför är detta påstående i motion 76 till kyrkomötet, att avskaffa möjligheten för präster att avstå att viga samkönade par, både ansvars- och omdömeslöst, och borde ha föranlett de andra fyra undertecknarna att hålla inne med sina namn. Och vid kyrkomötets beslutssession i november måste Eneroth krävas på besked om vilka skadorna för kyrkan och enskilda personer är.
I den debatten bör Eneroth också förklara varför han tycker att en icke existerande vigselfråga är viktigare än alla de ovan exemplifierade kriser, som i kontrast till vigselfrågan är dokumenterade genom fakta och siffror – vilka S-ledaren mig veterligen ej ägnat någon motion. Vigselfrågan, däremot, har fått honom att producera tre sådana.
Alla tre med syftet att tvinga samtliga präster att viga samkönade, strunta i samvetet eller – som kanske nästan alla kommer göra – säga adjö till Svenska kyrkan. Detta kommer givetvis skada kyrkan ännu mer, eftersom prästbristen sedan länge är allvarlig och kyrkans missionsuppgift försvagas.