Annons
Annons
Rekommenderade artiklar
Fler artiklar från samma avdelning
Läs Junia!
Ett livsstilsmagasin för kvinnor – på kristen grund.
Debatt | Tonårsutvisningar
Så kan regeringen stoppa tonårsutvisningarna
Ett barn som växer upp i Sverige kan förvärva en faktisk tillhörighet som rättsordningen måste kunna erkänna och värdera, skriver Alf Svensson och Per Landgren, KD.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Den 13 oktober beslutade socialförsäkringsutskottet att inleda beredning för ett utskottsinitiativ om en stopplag som ska hindra utvisning av personer som haft uppehållstillstånd genom anknytning som barn. Brotts- och säkerhetsärenden undantas. Men under beredningen fortsätter utvisningarna.
Tvillingarna Aliya och Najib, 22 år, kom till Sverige som 17-åringar och fick tillfälliga uppehållstillstånd genom anknytning till sin mamma. Deras yngre syskon och mamma får stanna. Aliya tog studenten och arbetade som undersköterska. Den 28 oktober utvisades båda till Somalia.
Maryam Halali kom hit som 14-åring, tog studenten med toppbetyg och antogs till universitet. Hon ska utvisas till Iran medan hennes mamma och syster får stanna i Sverige.
I frågor om människosyn bör överenskommelser sökas över blockgränserna. Människovärde, familj och barns rätt får inte göras beroende av växlande majoriteter. Ett moratorium ger ett nödvändigt andrum för en långsiktig och rättssäker lösning. Vi föreslår att migrationsrätten kompletteras med en självständig bedömningsgrund: förvärvad tillhörighet.
Begreppet utgår från den personalistiska människosyn som starkt präglade efterkrigstidens universella människorättstänkande och kommer till uttryck i FN:s allmänna förklaring, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Utgångspunkten är personen, inte en juridisk kategori.
Migrationsrätten bör därför inte enbart fråga vilken formell status en människa har, utan också väga in de relationer och den tillhörighet hon över tid har förvärvat.
En ventil frågar om ett fall blivit så ömmande att ett undantag från huvudregeln bör göras. Förvärvad tillhörighet frågar i stället om personens relation till Sverige har förändrats genom det liv som levts här.
Varje människa är en person med ett unikt och lika värde, men hon är också en social varelse: barn, förälder, make eller maka, vän, elev, arbetskamrat och granne. Familjen och andra naturliga gemenskaper fanns före statsbildningar och måste tillmätas betydelse när staten ingriper i människors liv. Ett barn som föds i Sverige eller växer upp här, går i svensk skola, lär sig språket, får vänner och har sin familj och sitt sociala liv här förvärvar en faktisk tillhörighet som rättsordningen måste kunna erkänna och värdera.
Det betyder inte att den som vistats ett antal år i landet automatiskt ska ha rätt att stanna. Att ersätta en 18-årsgräns med en 21-årsgräns för den som tidigare haft uppehållstillstånd på grund av anknytning löser ett akut problem men flyttar samtidigt fram gränsen. Utfallet kan fortfarande avgöras av en födelsedag.
Därför måste den förvärvade tillhörigheten bedömas individuellt. Vistelsetid och ålder vid ankomsten är relevanta, men också familjeband, skolgång, arbete, språk, social förankring och delaktighet i samhällsgemenskapen. Ju starkare tillhörigheten har blivit, desto starkare skäl bör krävas för att staten ska bryta den.
Grunderna finns redan i den svenska rätten. Regeringsformen föreskriver respekt för alla människors lika värde och den enskildes frihet och värdighet. Det allmänna ska värna privat- och familjelivet och barns rätt. Europakonventionen skyddar privat- och familjelivet. Utlänningslagen beaktar i olika sammanhang anpassning till Sverige, etablering i samhället, barns relationer och andra familjeförhållanden.
Förslaget importerar alltså ingen främmande etisk princip. Det samlar hänsyn som redan finns och förvärvad tillhörighet intar en självständig plats i bedömningen. Det är också något annat än en humanitär ventil. En ventil frågar om ett fall blivit så ömmande att ett undantag från huvudregeln bör göras. Förvärvad tillhörighet frågar i stället om personens relation till Sverige har förändrats genom det liv som levts här.
En stram migrationspolitik och en personalistiskt grundad bedömning står inte i motsats till varandra. Staten har rätt och skyldighet att kontrollera migrationen och ställa krav. Men den behöver inte vara blind för relationer, familjesammanhållning och genomförd integration.
Om vi vill integration – om vi vill att människor ska lära sig svenska, arbeta, gå i skola, ta ansvar och bli en del av samhället – kan staten inte behandla detta som rättsligt betydelselöst när de faktiskt har gjort det.
En permanent ordning bör överväga ny prövning också för dem som tidigare drabbats av reglerna. Avgörande bör inte enbart vara vilket datum ett beslut vann laga kraft, utan personens förvärvade tillhörighet. En sådan ordning måste förenas med rättssäkerhetskrav och hänsyn till allvarlig brottslighet och missbruk av regelverket.
Låt därför regeringen utreda hur förvärvad tillhörighet kan ges självständig rättslig betydelse i migrationsrätten. En rättsstat måste kunna se hela personen och inte bara hennes juridiska status, och väga in det liv och de relationer som vuxit fram här. Reglerad migration och respekt för människovärdet är inga motsatser.
Före valet markerade samtliga riksdagspartier, på olika sätt, att reglernas konsekvenser för de så kallade tonårsutvisningarna behövde förändras. Det borde utgöra en viktig utgångspunkt för en blocköverskridande och långsiktig lösning. Vårt förslag är att förvärvad tillhörighet blir en självständig bedömningsgrund i svensk migrationsrätt.
