Nyttigt att titta på några avsnitt av Förrädarna

Det var strax utanför Burträsk som Patrik Nordqvist bestämde sig för att inte ljuga mer. Hans folkbildande och samtidigt personliga sommarprat börjar med hans obehagskänsla när hans morfar avslöjade honom med att inte berätta sanningen. Han var åtta år och fylld av skam när beslutet togs. Men femtio år senare säger han, som numera är universitetslektor i rymdfysik, att han kommer ”väva in sig i ett nät av lögner och ljuga sina vänner rakt upp i ansiktet på bästa sändningstid i tv.”

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Han kom med i Förrädarna i TV4, som är ett mycket intressant tv-experiment. För många frikyrkliga är det en välkänd variant av lägeraktiveten Maffia. Detta är en skola i lögnernas subtila strukturer. Hur det blir när vi inte kan lita på varandra, eftersom vi vet att några av oss är Judas som till slut vill roffa åt sig silvermynten.

I tv-programmet delas tjugo personer in i trogna och förrädare utan att de trogna vet vilka de andra är. De fåtaliga förrädarna kommer i hemlighet överens om att skicka ut en av de många trogna varje natt. Efter en dags umgänge och tävlande möts alla deltagare kväll efter kväll för att rösta ut en av dem de tror är förrädare.

För förrädarna går tävlingen ut på att genom lögner och intriger inte avslöja sig och samtidigt skapa opinion för att rösta ut en trogen. Oftast vinner en eller flera förrädare. Nu senast var det alltså den snälla, intelligenta och till synes harmlösa Patrik Nordqvist som var den bästa lögnaren av dem alla. Han tog hem hela pengavinsten.

Det var intressant att notera att Nordqvist bedrog på ett sätt som gjorde att de flesta hade kvar sympati för honom. Nordqvist blev en hederlig lögnare, eftersom han fejkade oskyldig så snyggt. Detta till skillnad från förra årets vinnare, komikern Ahmed Berhan, som många tittare nog tyckte gick över någon sorts gräns för hur man får intrigera.

Alla borde se några avsnitt av Förrädarna. Det är också nyttigt att spela Maffia om man förstår vad man håller på med. Allt är här uppsatt som ett spel där man får känna på lögnens läskiga strukturer. För problemet med lögnen är att den kan löna sig. Den kan ge stora kortsiktiga vinster. Den kan smaka sött som honung. Det är viktigt att veta att synden inte bara har ett fult tryne, utan också en sötsmakande baksida. Att titta på programmet kan hjälpa oss att avslöja de djupare skikt av ondska som kan få fäste också i oss när omständigheterna bjuder in oss till det.

Alla kan också fastna i Förrädarna. Om en människa lever helt utan reflektion över moralens stora frågeställningar är det lätt att själv hamna i förrädarmentalitet och maffiafasoner. Och det sker tyvärr oftare i verkligheten, utanför det som tv-kamerorna fångar upp. Lögn, tomma löften och kalkylerade svek är som klibbiga spindelnät som kan fånga en helt vanlig människas liv. Och ett helt folk kan bli som Jeremia kapitel 9 så brutalt beskriver: ”En spänd pilbåge är deras tunga. Lögn, inte sanning, härskar i landet.”

Kyrkoherden i Förrädarna: Jag åt min frukost, läste Bibeln och bad för så många jag kunde

Sekulariseringens stora baksida kan visa sig vara att den inte förmådde ge civilisationen en djupare grund för den egna moraliska reflektionen och det etiskt hållbara handlandet. Finns det i dag någon bärande berättelse eller moralisk-etisk idé som har kraften att lyfta en människa ur dessa frestande trådar som vi själva kan väva oss i? Trådar som blir likt spindelnät.

Det är här som kyrkan kommer in och kan ge de större perspektiven. Kyrkan har, utifrån sitt bibliska fundament, inte fastnat i en orealistisk och överoptimistisk människosyn. Människan är både damm och ande, som den danska prästen, filosofen och tillika folkhögskolans grundare, N.F.S. Grundtvig (1783–1872) formulerade det.

Vi är med Grundtvigs ord damm, komna ur jorden, med en förmåga att nässla in oss i intriger som blir nedåtgående spiraler och nät omöjliga att ta oss ur. En för optimistisk människosyn tar inte tillräckligt stor höjd för människans oförmåga att göra goda etiska val. Den som vet det rätta gör inte självklart det rätta. Vi måste motiveras av något djupare än kunskap.

Vi blir klokare av att se Förrädarna om vi gör det för att förstå just detta: Människans och min egen dammighet.

Men vi är också ande. Inte bara kan vi med Ordspråksboken kapitel 21 komma till ett erkännande av att ”Skatter som vunnits med lögn är flyktig dunst och dödlig snara.” Vi har ett inre som genom Guds Ande kan födas på nytt. Som Grundtvig diktade utifrån Psalm 104 (egen översättning):

Dras Guds Ande tillbaka,
vi sjunker i damm.
Utsändas Guds Ande,
utspringer som lamm.
Vårt liv i Guds avbild, fördärvat och förspillt,
förnyas så underbart milt.

Om Västerlandet förfaller moraliskt, så faller även civilisationen och demokratin. Då gör den det därför att det inte fanns någon bärande väg till de dygder som håller civilisationen uppe. Bland dessa finns dygden att leva utan att ljuga.

Jakobsbrevet kapitel 5 uppmanar oss att inte svära någon ed ”varken vid himlen eller vid jorden eller vid något annat.” I Förrädarna och Maffia svärs det ofta eder. Jakob säger i stället: ”Ert ja ska vara ett ja och ert nej ett nej.” För när vi svär en ed, så säger vi också: ”Inte allt jag säger är sant. Men nu kan ni lita på att jag inte ljuger för nu svär jag en ed vid (exempelvis) min mamma.”

Efter Patrik Nordqvists berättelse från barndomen får vi lyssna till Fleetwood Macs sång Little Lies. Den lika vackra som dystra sången, som jag nynnade på en gång för länge sedan, ställer frågan om vad jag ska göra när lögnerna tar över livet. Kan jag vända blad bara så där? Kan jag ställa tillbaka klockan? Kan vi fortsätta leva tillsammans? Finns någon väg framåt? Är jag dömd att fortsätta ljuga och lyssna till lögner?

Sången antyder ett ja.

Kyrkans evangelium är nej: Det finns nåd för förrädare som oss.

Och det finns ett liv där vi lever sant, framför allt i förhållande till alla våra egna lögner som annars skulle kunna fånga våra liv i sina klibbiga nät. Vi bekänner dem och sjunger trosvisst vårt Kyrie Eleison – Herre förbarma dig. Men inte utan Guds Ande i vår ande.

Felicia Ferreira: Dygder är demokratins bortglömda infrastruktur