Kyrkan måste våga vara motpol
i klick-egoismens tidevarv

”What’s in it for the Dude?” Repliken är inte ny, den kommer från 1998 och bröderna Coens film ”The big Lebowski”. Men få fraser definierar och beskriver 2020-talet bättre än just denna fråga. I mycket fri översättning: ”Så vad tjänar lilla jag på detta?”

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Det är ingen nyhet att vi lever i egoismens tidevarv. För några decennier sedan fnös vi åt konceptet ”känd för att vara känd”. I dag kallas det influencer, och vårt kollektiva intresse och beundran för denna grupp är bottenlöst. ”Här står om en kvinna som beslutat att gå ner i arbetstid för att jobba ideellt på ett palliativt boende.” ”Jaja, men kolla här, Bianca Ingrosso blev attackerad av en öronmanet vid sin bikiniplåtning i Tylösand!”

Kampen för att hitta ett utvecklande liv, treva sig fram till sin plats i skapelsen, har förvandlats till en strid för att synas. Vi kan ha varit med om det underbaraste någonsin, men om det inte får fler än femtio klick på Instagram har det knappast hänt.  Titta på varje gäng som umgås i offentligheten – minst två av dem sitter uppkopplade med blicken på skärmen, som om hela det verkliga skeendet är antingen ointressant eller så extremt spännande att det måste delas med andra i realtid.

Träningen har också tagit över vårt liv, och då inte i betydelsen ”röra på kroppen för att må bättre”. Nej, den har blivit ytterligare ett sätt att marknadsföra oss själva, ytterligare en valuta att använda på sociala medier-marknaden. Vi kan knappt springa en decimeter i skogen eller tillbringa en minut på gymmet utan att berätta det för hela världen, allra helst skriva böcker och göra tv-program om det. 

Vi lever dessutom i en kroppens hederskultur, där vi alltmer skäms för våra slappa magar, klena överarmar, för många kilon och för få centimeter. Ett samhälle som prioriterar kropp över hjärta och själ – är det inte på väg mot avgrunden?

Men kanske kunde vi blicka på våra valda företrädare som motvikter mot egoismens religion? Nej, för de har från höger till vänster snabbare än de flesta hoppat på ytlighetsexpressen och instagrammar vartannat steg de tar.

Och allra högst på personkultens gödselstack tronar en tupp som inte är vare sig influencer, fotomodell eller filmstjärna utan just politiker. USA:s president ger sken av att vara den mest självälskande människan sedan Narkissos, greken som namngav fenomenet. Han skulle kunna ha ”What’s in it for the Dude?” som valspråk.

Allt detta är de dåliga nyheterna. 

Men vi har också fått mycket goda nyheter, redan för tvåtusen år sedan.

Är det inte en extremt angelägen uppgift för kristendomen att erbjuda en motbild till tidevarvets egoism? Angelägen och passande. Vi har ju svaren!

”Många som är sist skall bli först”, slår Matteusevangeliet fast, ”och många som är först skall bli sist.” Kyrkan kan upprepa detta budskap, igen och igen, som tröst för den som känner att de får för få klick, inte kan betala gymmet eller saknar maffiga semesterbilder att lägga ut från familjevandringen i Dolomiterna. ”Det är inte vad som är viktigt”, kan kyrkan upprepa. ”Det sista Gud gör är att räkna likes”.

Erik Helmerson: Jag ”förtjänar” inte 23 par byxor– jag behöver känna tacksamhet.

Kyrkan kan berätta för oss om Guds kärlek, lika väsensskild från mänsklig beundran och avund som solens inre från en flämtande tändsticka, och att det är denna kärleksrelation som är värd att söka, inte likes för en reel på Instagram med roliga schäfervalpar.

Kyrkan kan berätta för oss vad sann rikedom är: Inte att ha så mycket pengar att vi kan köpa vilket dyrt designerplagg vi vill – utan att känna att vi slipper välja, att vi inte ens behöver tänka tanken på designerplagg. Och vad sann fattigdom är: att alltid tänka på pengar.

Kyrkan kan tala om det där jaget som samtiden oavbrutet hetsar oss att presentera som så framgångsrikt som möjligt. Det finns ju ett annat synsätt, ett där jaget är ganska futtigt i sig oavsett om det får visa sig i tv eller har en miljon följare. Det är i relation till andra och till Gud – verklig, sann relation – som jaget har en verklig, sann funktion och mening.

Säkert pågår redan dessa kyrkliga insatser för fullt runtom i landet, med predikningar, själavård och arbete i ungdomsgrupper. Men jag önskar mig en högre röst, större tyngd, kanske bättre samordning – något som gör att kyrkor och samfund verkligen gör sig hörda och synliga som den starka motpolen i egoismens tidevarv. 

Som kan berätta att i osäkerhetens och prestationsångestens hav är Gud vår enda trygga hamn.

Någon måste göra det. Vi kan inte hålla på så här. Det knäcker oss.

Frida Park: Jesus var aldrig någonsin en nyttig idiot