Folkhälsan är mycket mer än bara det mätbara

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Hela debatten om existentiell hälsa är verklighetsfrånvänd. Samtidigt som den psykiska ohälsan lyfts upp som ett stort samhällsproblem, i skriande behov av preventiva åtgärder, är man blind för det faktum att människan består av mer än celler, kemiska substanser och biologiska processer.

Kanske är debatten bara ännu ett uttryck för den svenska beröringsskräcken kring existentiella och andliga frågor? En oförmåga att se människan som ande, kropp och själ?

Efter att socialminister Jakob Forssmed (KD) gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla begreppet existentiell hälsa i folkhälsopolitiken har kritikerna ställt sig på rad. DN:s ledarsida menar att ”själsliga bryderier” inte är myndigheternas sak. Den tidigare statsepidemiologen Magnus Gisslén kallar fokuset ”flummigt och ovetenskapligt”, och filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö avfärdar det hela som kvacksalveri och slöseri med sjukvårdens resurser.

Och visst kan man ifrågasätta att en myndighet lägger 8 miljoner kronor på att utreda hur förutsättningar för en god och jämlik hälsa, och för ett gott psykiskt välbefinnande, ska skapas. Men vad kostar det inte samhället i resurser och mänskligt lidande om det förebyggande arbetet inte prioriteras?

En del av kritiken handlar om svårigheten att definiera och mäta existentiell hälsa. Men bara för att det är ”svårfångat så är det inte oviktigt”, svarar socialministern och hänvisar till Anders Rosengren, professor i molekylär medicin på Göteborgs universitet. Han i sin tur menar att det vetenskapliga och det existentiella inte står i motsatsförhållande till varandra. Tvärtom. Hälsoutfallet blir bättre om de båda kombineras. Och som läkare möter han patienter som trots utmärkta mätvärden ändå inte mår bra.

Läkaren: Gud är mäktig, men inte på det sättet som vi tror

Existentiell hälsa är inget nyuppfunnet modeord från socialministern eller ett partipolitiskt påhitt från Kristdemokraterna. Redan 1980 fattade en bred riksdagsmajoritet beslut om att den svenska sjukvården skulle kompletteras med andlig vård. Regionerna fick en skyldighet att vid sidan av de fysiska behoven även möta patienters, närståendes och personals existentiella, religiösa eller andliga behov oavsett religiös tillhörighet.

Sedan dess har trossamfunden fått statliga bidrag för att samordna Sjukhuskyrkan, den andliga vården på våra sjukhus. Även Kriminalvården tillsätter resurser för att de frihetsberövade ska få sin lagstadgade rätt till andlig vård.

I det dagliga arbetet ute i regionerna tar verkligheten och folkhälsoarbetet inte hänsyn till kritikernas invändningar. Arbetet grundar sig på Världshälsoorganisationens (WHO) definitioner som i decennier haft andligt välbefinnande som en grundläggande beståndsdel när den mäter folkhälsan. Enligt FN-organet omfattar livskvalitet inte bara fysisk hälsa och värk, utan även existentiella perspektiv som meningsfullhet, inre frid och hopp.

När den flervetenskapliga tidskriften Socialmedicinsk tidskrift i ett särskilt temanummer utforskar det omdiskuterade begreppet, beskrivs existentiell hälsa som en ofta förbisedd men avgörande faktor för det totala välbefinnandet, och som en outnyttjad resurs. Förmågan att finna just mening, hopp och inre lugn uppges ha en direkt påverkan på människors fysiska och psykiska motståndskraft.

Av allt att döma är Sverige i stort behov av just detta. 

Enligt Folkhälsomyndigheten uppger 16 procent av 16–29-åringarna svåra besvär av ängslan, oro eller ångest. 8 procent i ålderskategorin har hämtat ut antidepressiva läkemedel. I åldersgruppen 85 år och äldre är motsvarande siffra för medicinering drygt 30 procent, och bland äldre män är suicidtalen högre än i den övriga befolkningen.

Och Försäkringskassan har konstaterat att den psykiska ohälsan dominerar sjukfrånvaron. 2023 stod stressrelaterade sjukfall kopplat till psykisk ohälsa för 21 procent av utgifterna, vilket motsvarade drygt 9 miljarder kronor.

Ändå menar kritikerna att Sverige inte ska slösa en enda skattekrona på existentiell hälsa. Enligt Aftonbladet är begreppet religiöst färgat, framtaget av en amerikansk kristen lobbygrupp i syfte att smyga in kristendomen i vetenskapen. Det ska i sin tur ha påverkat hur frågorna diskuteras internationellt och därmed utformat WHO:s arbete.

Men att socialdepartementet ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att definiera och kartlägga begreppet – utifrån en svensk kontext – är bara en logisk följd av riksdagsbeslutet från 1980 om att se vården ur ett helhetsperspektiv. Om något borde planen för det förebyggande och integrerande arbetet ha tagits fram tidigare.

För med facit i hand – de höga stressrelaterade sjuktalen och den psykiska ohälsan bland unga – kan staten inte fortsätta vara passiv inför en av vår tids stora samhällskriser.

Vi har blivit experter på att ge råd om kost och träning och skärmtid, och på att medicinera psyket. Men i vårt supersekulariserade hörn av världen står vi ofta handfallna inför de existentiella tomrum som ensamhet, en skilsmässa, ett cancerbesked eller ångesten inför en oviss framtid, skapar.

Existentiell hälsa handlar inte om att staten ska diktera meningen med livet eller förespråka en viss religiös livsåskådning. Det är insikten i att vi behöver mer än piller för vårt välmående. Det är inte kvacksalveri. Det är att se till hela människan.

Esther Flores Sedman: Själavårdarna bär andra men saknar själva stöd