Ledare
Detta är vad som möter en katolik på Nyhemsveckan
Erik Helmerson: Mitt andra intryck – Gudsnärvaron
Det gör något med själen att se alla dessa människor, från knappt en månad till knappt ett sekel gamla, i olika stadier av Nyhem, skriver Erik Helmerson.
Urban Thoms
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Temat för årets Nyhemskonferens var ”redo”, men frågan är om det är möjligt för en förstagångsbesökare att vara beredd på det som erbjuds under tallarna på Nyhem.
Kanske i synnerhet om besökaren i fråga kommer från ett helt annat kyrkligt sammanhang än frikyrkligheten i allmänhet och Pingst i synnerhet.
När någon undrar vad som är mitt första stora intryck av veckan kan jag bara svara: myllret. Det gör något med själen att se alla dessa människor, från knappt en månad till knappt ett sekel gamla, i olika stadier av Nyhem. De är i rörelse från ”Redskap för att läsa svåra bibeltexter” till volleybollplanen, de joggar undan regnskurarna, de går målmedvetet med IBRA-kaffe i blick, de håller om varandra i en liten bönegrupp, de springer efter en tvååring som hittat ett par sekunder av frihet – eller de bara befinner sig.
Mitt andra intryck: Gudsnärvaron. Ibland starkare än annars. Under mötets stilla, böljande lovsång när förbönsköerna i halvdunklet bara växer. Under alla andra böner som uttalas, i grupp eller mellan fyra brinnande ögon. När en av predikanterna utbrister i ett så djupt mänskligt: ”Vi fattar ju inte ens vad vi ska göra, Herre…”
Få krafter är starkare än när människor tar sin kristna tro på allvar.
Den dämpade lovsången skapar tysta associationer till taizé-liturgin.
Mitt tredje intryck: Hur denna tydligt frikyrkliga andlighet, som många skulle tycka är helt väsensskild från de äldre kristna samfunden som Svenska, Katolska och Ortodoxa kyrkan, i själva verket har så många likheter med dem. Bandet lovsjunger om ära åt Herren i hans skaror och jag hör ”Gloria in excelsis” och ”Helig är Herren Gud Sebaot”. När människor med iver och en aning fasa väntar på förbön är det som köerna till biktstolen. Kvinnan som mumlar ordlösa böner och skjuter in sitt ”Jesus” påminner mig om den östkyrkligt vårdade andligheten med dess ständiga Jesusbön. Den dämpade lovsången skapar tysta associationer till taizé-liturgin.
Det är mycket som följer med mig tillbaka från Nyhem. De spontana bönegrupperna. Barnen som sprintar i väg i Sport för life-loppet skyddade av regnbågens brovalv. Livet, rösterna, rörelsen och konsten i bönerummet. ”Löftena kunna ej svika”. Människors böneämnen på bildskärmen – hjärtproblem, frozen shoulder, skelettcancer – som bildar vittnesmål om ett glödande hopp som förtvivlan inte rår på.
Om jag har någon invändning handlar det om de ständiga upprepningarna från scen och seminarier om församlingens nödvändighet. Det är förstås helt sant att kristendom i första hand tillblir i gemenskap, grenen överlever inte avhuggen från stammen. Samtidigt finns kristna som är undantagen som bekräftar regeln. Några kan fysiskt inte ta sig till gemenskapen. Andra vill inte, av skäl som går från psykisk ohälsa och svårigheter med mänsklig kontakt till ett medvetet val av att söka Kristus i meditativ ensamhet.
”Gud behöver eremiten i skogen lika mycket som Han behöver mannen i predikstolen”. Orden fälls i den makalösa, nyöversatta romanen ”Tågdrömmar” (Denis Johnson). Det är en överdrift, men som de flesta sådana innehåller den ett senapskorn av sanning.
Till Nyhem bär jag med mig en annan nyutgiven bok, ”Jesusbönen” av biskop Kallistos Ware, nyligen recenserad i Dagen. Den gräver i en annan sorts andlighet och utforskar ”sökandet efter stillhet”, en flykt till Kristus från samtidens ordströmmar och bilder. Kombinationen av Nyhems brus och Jesusbönens rofyllda försjunkande blir en stark påminnelse om bredden i de kristna uttrycken, den kristna förkunnelsen.
Vi borde lyfta fram det stora som förenar oss, och sluta envetet fördöma det lilla som skiljer. Det skulle göra oss till en biblisk urkraft.
