När 13-åringar begår mord finns inga enkla svar

Häktespastorn Olle Jonason kallade det ett mirakel, och det var nog många med honom som i slutet på förra veckan drog en lättnadens suck när regeringen återkallade förslaget om att sänka straffbarhets­åldern för grova brott från 15 till 13 år. Omröstningen skulle ha hållits i riksdagen i går.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Samtidigt har Sverige hamnat i en mycket allvarlig situation. Barn som inte är straffmyndiga rekryteras av hänsynslösa kriminella nätverk för att utföra fruktansvärda brott. Det handlar om vapen, narkotika och mord – brott som har minst fyra år i fängelse på straffskalan och som vi för bara några år sedan aldrig ens föreställde oss att barn kunde utföra. Skiftet har gått oerhört snabbt och samhället har inte hängt med.

Dagens åtgärder lyckas inte bryta de destruktiva mönster som omger barnen och inte heller skydda samhället från det livsfarliga våldet. Alla är överens om att något måste göras. Men vad?

Orsaken till att regeringen drog tillbaka propositionen är dock inte att den omprövats och kastats i papperskorgen. Skälen är snarare pragmatiska. Några liberala riksdagsledamöter tänkte inte rösta för regeringsförslaget, och eftersom ledamöterna inte längre kan kvitta ut sig för att slippa rösta mot sitt samvete fanns risk för att förslaget skulle falla. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) tog därför det säkra före det osäkra och drog tillbaka propositionen före omröstningen.

Kritiken mot lagförslaget var kraftig redan när Tidöpartierna presenterade det i januari 2025. Förslaget att sänka straffbarhetsåldern från dagens 15 år – en ålder som gällt i Sverige i över 100 år, och som också gäller i övriga Norden – till 14 år, är tänkt att vara tillfälligt under fem år och sedan utvärderas. Sju av utredningens nio experter, och så gott som samtliga remissinstanser, avstyrkte.

Trots det valde Tidöpartierna att gå vidare – och dessutom sänka åldern ytterligare, till 13 år.

Tunga instanser stod sedan på rad för att protestera: Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Advokatsamfundet, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten, liksom barnrätts- och intresseorganisationer som Bris, Rädda barnen och Funktionsrätt Sverige.

Inte för att de inte delar bilden av att vi måste komma till rätta med problemen, utan för att de menar att lösningen inte är att sätta barn i fängelse.

Argumenten är många: Sänkt straffbarhetsålder minskar inte brottsligheten, snarare kommer ännu yngre barn rekryteras. Straffrättsliga påföljder ökar risken för återfall. Erfarenheter från Danmark, där straffbarhetsåldern tillfälligt sänktes till 14 år, visar att det inte gav någon generell brottsförebyggande effekt. Tvärtom.

Det är andra lösningar som behövs, framhåller remissinstanserna: tidiga insatser, vård- och brottsförebyggande åtgärder innan barnen dras in i kriminalitet. 13-åringar saknar konsekvenstänk. Samhället har svikit dem och misslyckats med att skydda dem från kriminella nätverk. De barn som begått allvarliga brott är själva ofta brottsoffer. Att sätta dem i fängelse innebär en dubbel bestraffning, när de som borde jagas och åtalas är de som organiserar brotten och som nu går fria.

Även kyrkorna avstyrkte förslaget. De pekar i sitt gemensamma remissvar på att belägg saknas för att en fängelsevistelse skulle förhindra brottsutvecklingen. Kyrkorna grundar sitt ställningstagande på sin erfarenhet av arbete med barn, unga och familjer, och inte minst genom sitt uppdrag att bedriva den andliga vården i landets häkten och anstalter. Parallellt har själavårdarna fortbildats för att framöver möta de unga intagna.

Själavårdare utbildas för att möta
13-åringar på anstalter: ”Helt vansinnigt”

Och på häktet, när verkligheten kommer i kapp barnen, gråter de och frågar efter mamma, berättar Olle Jonason. Han möter dem där. Men då är det för sent.

Men när barn begår allvarliga brott måste det få konsekvenser – för barnens skull, för samhällets skull, för brottsoffrens skull. För Kriminalvården gör det i praktiken ingen skillnad om de är 13 eller 14 år. Under tiden som debatten pågått har åtta anstalter anpassats för att ta emot dem på särskilda avdelningar. Under fängelsevistelsen ska de gå i skolan. De får tillgång till vård och olika typer av behandlingsprogram för minderåriga och personaltätheten blir högre än för vuxna interner.

I Rosersberg utanför Norrtälje ska det gå en kriminalvårdare på varje frihetsberövat barn. Bland de vuxna klienterna är dubbelbeläggningen stor, men barnen ska inte dela cell. De får inte heller tillgång till mobilen vilket också skyddar dem från att bli kontaktade av kriminella personer på utsidan.

Och samtidigt: åtta kvadratmeter, inlåsta i cellen från 20 till 07. En timmes utomhusvistelse i rastgården per dag. Många kämpar redan med skolan och barn med npf-diagnoser är överrepresenterade. Till Rosersberg får de ta med sig sitt gosedjur. Det här är svåra avvägningar. 

Med tanke på hur illa många Sis-hem verkar fungera så framstår Kriminal­vårdens utbyggnad som en rimlig tillfällig lösning för just de här barnen, som redan har begått grova brott. Någon uttryckte det som: ”Vi kan inte ha dem på fri fot medan de fortsätter att begå grova våldsbrott.”

Regeringen planerar nu att justera förslaget och höja straffbarhetsåldern till 14 år igen. Då får den troligen med sig Socialdemokraterna i den omröstning i riksdagen som ska hållas senare i sommar.

Om lagen går igenom förväntar vi oss att all expertis, under de fem år som lagen ska tillämpas, går samman för att hitta andra mer ändamålsenliga och effektiva lösningar än att sätta barn i fängelse. Och därtill att inlåsningen under tiden verkligen fungerar.

När samhället misslyckats med att skydda både barnen och deras offer kan en tillfällig sänkning till 14 år vara motiverad. Men den får aldrig bli en ursäkt för att avstå från det förebyggande arbete som på sikt är den enda verkliga lösningen – för att hejda den allvarliga utvecklingen, stoppa kriminella nätverk från att exploatera barn och för att ge brottsoffren upprättelse.

Frida Park: Ett barn med vapen
är först och främst ett barn