Ledare

Får storbildsskärmen skymma altartavlan?

Öyvind Tholvsen: Kyrkan behövs i idrottsvärlden, men får inte förlora sin själ till Fifa

Fotbollsvisning i Falu Kristine kyrka. Förblir kyrkorummet en helgad plats också när det används till helt profana tilltag?

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Mot slutet av festligheten kom det fram i samtalet runt bordet att hon var djupt upprörd, min bekant. Tonårsmamman gillade inte alls att Svenska kyrkans anrika kyrkbyggnad mitt i Falun centrum skulle visa fotbolls-VM på storbild en juninatt. Detta är absolut inte kyrkans kärnverksamhet, utbrast hon.

Att Svenska kyrkan använder sina lokaler till mer än gudstjänst är inget nytt. Vi är vana vid att konserter, konstutställningar och skolavslutningar kan förläggas till kyrkorummet. Lite mer ovanligt är det dock att kyrkan själv bjuder in till att se Sveriges matcher under fotbolls-VM på storbild.

Frikyrkorna har traditionellt varit mer frikostiga med vad de använder sina kyrkorum till. Flera har medvetet valt att göra den till en bred samlingsplats för sin ort. Kombinationen av konferens- och kyrkolokal har genom detta också blivit en finansieringskälla för vissa. Mest känt är nog Filadelfiakyrkan i Stockholm, som har låtit TV4 hyra kyrkorummet för att sända sin storsatsning Idol från gamla, stolta Rörstrandsgatan 5.

Att använda kyrkan till loppmarknad med försäljning till välgörande ändamål, som festlokal eller för den delen till att leka Capture the Flag med ungdomarna en fredagskväll, har också i de allra flesta fall räknats som helt i sin ordning i frikyrkliga församlingar.

Kanske betyder det att även församlingar inom Svenska kyrkan anammar ett mer frikyrkligt förhållningssätt till sina lokaler, när storbildsskärmen nu monteras upp framför altartavlan. Folkkyrkan är helt enkelt på väg att bli mer folklig. Nu är det inte bara högkultur som ryms, utan även mainstreamkultur som samlar de bredare massorna.

Folkkyrkan är helt enkelt på väg att bli mer folklig.

Är allt bara ett publikfrieri? I Harplinge kyrka, som var först ut med att bjuda in, motiverar kyrkoherden Peder Jarnvall i en intervju med SVT Halland tilltaget med att Jesus gick till platser där människor samlades, inte främst till synagogan. ”Så självklart ska kyrkan vara där människorna finns, där flocken finns.” Ska vi följa Jesus, är detta rätt väg att gå, kan man med andra ord uttrycka det.

Jarnvall tog beslutet, också utifrån ett diakonalt perspektiv, att visa matchen inne i kyrkan i en miljö utan alkohol där även barnfamiljer kan känna sig trygga, berättade han för Dagen.

När Svenska kyrkan inviger en ny kyrka anger kyrkohandboken att biskopen ska avsluta gudstjänsten med att säga: ”Denna kyrka har nu avskilts till att vara en plats för tillbedjan och lovsång, en helgad plats, ett fredat rum, ett himmel­rikets tecken.”

Vad betyder just dessa ord i vigningen av en kyrka? Förblir den en helgad plats och ett fredat rum när den också används åt till synes helt profana tilltag?

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att fotbollens utveckling också har klart tveksamma sidor. Den har förändrats från kamper mellan lokala ideella idrottsföreningar förenade i nationella fotbollsförbund, till en världsomspännande industri som inte längre främst handlar om träning, folkhälsa och lek.


Fotbolls-VM i USA, Kanada och Mexico arrangeras av kritiserade internationella fotbollsförundet Fifa, som trots att viss förbättring skett sedan den tidigare ordföranden Sepp Blatter fick avgå under dramatiska former, fortfarande lämnar mer att önska vad gäller öppenhet och demokrati.

Nya ordförande Gianni Infantinos ledarskap är inte oproblematiskt. Skyhöga biljettpriser, ett subtilt maktspel och ett nyinstiftat fredspris som gavs till Donald Trump som en smickrande gest för att blidka honom och på så sätt säkra hans stöd för arrangemanget, är bara några exempel som manar till eftertanke.

Hur helhjärtat kan en kyrka bli en del av denna miljardindustri finansierad i allt större grad av bettingbolag, miljöförstörande korttidsturism, och en kläd­industri som skickligt hänger på tåget och profiterar på supportertröjor som är bland de värsta exemplen på kläder som inte slits innan de slängs?

Men det är för all del lovvärt att kyrkorna ger sig in i idrottens värld. Hon behövs där människor är, precis som kyrkoherde Jarnvall i Harplinge betonade. Men banden mellan kyrkan och idrotten måste alltid knytas på villkor som låter kyrkan vara kyrka och att hon inte blir en del av de mest osunda inslagen inom idrottens värld. Här måste kyrkan stå fri att profetiskt kritisera utvecklingen när så behövs. Och det torde i hög grad gälla flera sidor när det gäller just proffs­fotbollen.

Mitt i allt detta är kanske just kyrkorummet den bästa plats att såväl ta en förlust som att fira en seger över ett motståndarlag. Oavsett om det är i avskalade frikyrkorum som i Adventskyrkan i Örebro, som Dagen också skrivit om, eller Svenska kyrkans mer välutsmyckade lokaler, firas ju också gudstjänst någon dag senare. 

Och kyrkan tror ju att Gud är en Gud för hela livet, även för allt det som bara borde förbli lek, även om det kanske måste få vara på blodigt allvar ibland för att det riktigt ska kännas. Om församlingarna förmår skapa broarna från nattliga storbildsskärmar till denna kyrkans kärnverksamhet som gudstjänstlivet utgör, så kan jippon likt dessa lättare motiveras.

För i dessa gudstjänster förstår vi i tillbedjan och lovsången att det finns en djupare glädje som ger skäl till kraftfullare jubel än Elangas och Ayaris mål. Och vi inser att det finns tröst för större förluster än ett landslags uttåg ur fotbolls-VM.

Framför allt får vi påminnas om att vi söker ett bättre hemland, där vi en dag ska stå tillsammans med argentinare, senegaleser, japaner, fransmän och amerikaner inför samma kung i en större gudstjänst. Där ska han torka varje tår från våra ögon. Också de tårar som några av oss har gråtit till synes i onödan, bara för att vi kom att älska något så trivialt som ett fotbollslag så högt att dess förlust också blev vår.