Detta är kyrkans viktigaste uppgift de kommande tjugo åren

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Frågan som dyker upp under Nyhemskonferensen är lika spännande som oväntad:  

”Om du fick önska en enda sak för kyrkans påverkan på Sverige de kommande åren – vad skulle det vara?” 

Moderatorn, Dagens chefredaktör Felicia Ferreira, ställer den till en panel där jag deltar tillsammans med Pingsts nya föreståndare Johanna Bode och pastor Simon Holst, gästkrönikör på dessa sidor.

Sådana frågor är alltid högintressanta. Ibland är de, med samma andemening, formulerade ut ett annat tidsperspektiv: ”Om du tjugo år framåt blickar tillbaka, vad är du mest tacksam för att kyrkan predikade, tog strid för – och lyckades förändra?”

Det är en nyckelfråga för vår tro, för vår kyrka som en kraft för Guds rike på jorden. Frågan är om vi ställer den ofta nog.

Johanna Bode talar om församlingens roll för att skapa gemenskap i Kristi kropp. Simon Holst nämner uppgifter som att bekämpa gängbrottsligheten och motverka polariseringen i den politiska och samhälleliga debatten.

Själv blir jag tagen på sängen och improviserar ett svar som går långt utanför Sveriges gränser. Men ju mer jag tänker på vad kyrkan borde göra, var hon borde synas tydligare och tala mer frimodigt, desto mer står jag fast vid orden som föll i salen i Nyhem. 

1. Kyrkan måste vara en hög och klar röst i miljö- och klimatfrågan. Människan är skapelsens krona, men hon har också ett tungt ansvar för att vårda denna skapelse.

I stället tycks vi med allt större blind frenesi sysselsätta oss med att hugga, elda, gräva och bygga sönder den Edens lustgård som vi är satta att förvalta. Och vars frukter mer än väl skulle räcka till för att föda oss alla om vi bara intresserade oss för att fördela dem på ett bättre sätt.

I skrivande stund råder ”exceptionell värmebölja” i Frankrike. Skolor stänger och lokala alkoholförbud införs för att sjukvården ska kunna ägna sig åt viktigare ting, alltså alla fransmän som kollapsar i extremhettan.

Samtidigt drabbas allt fler svenska regioner – bland annat Gotland och Skåne – av vattenbrist. ”Det är många som fortfarande inte har förstått vilket allvarligt läge vi befinner oss i”, sa Mattias Leijon, vd på Sydvatten, till SVT i slutet av maj. Ett Sverige utan friskt, färskt vatten är i sanning en dystopisk mardröm.

Här är en ständig och allt viktigare uppgift för kyrkan: Att utan överdriven alarmism och lutad mot vetenskapen berätta hur mänskligheten är på väg åt fel håll. Att förkunna att det finns gott hopp men att det kräver att vi dels bryter den destruktiva utvecklingen, dels vågar fortsätta det viktiga klimatarbete som redan bedrivs i många samhällssfärer.

2. Kyrkan måste fortsätta arbeta för att kriget i Ukraina får ett snabbt slut – och i förlängningen för att regimen Putin ersätts av ett demokratiskt Ryssland. Utopiskt? Nej, varför det? ”För Gud är allting möjligt.” Kyrkorna, inte minst de ortodoxa och katolska, spelade en viktig roll när Sovjetunionen brakade samman.

Just Ryssland är ett land som är känt för att när stora saker sker kan de ske snabbt. Vladimir Putins popularitet minskar i takt med att kriget går sämre och allt mer flyttas till ryskt territorium. 

Det auktoritära Ryssland är ett ständigt hot mot freden i vår del av världen. Det är också en förtryckarmaskin där religionsfriheten inskränks och där regimen med Totalförsvarets forskningsinstituts ord ”använder religion i militära syften” och låter den rysk-ortodoxa kyrkan bli ett vapen ”för statlig militär propaganda”.

Det överlägset bästa sättet att skapa fred i en region är att arbeta för att den demokratiseras. Två demokratier har ytterst sällan i världshistorien fört krig mot varandra. När Ryssland var demokratiskt under 1990-talet utgjorde landet inget hot, och då kunde också de demokratiska västländerna rusta ner och använda pengarna till annat.

Detta är i mina ögon kyrkans två huvuduppgifter. Men det saknas sannerligen inte bubblare. Fattigdomsbekämpningen. AI:s intåg. Den nygamla antisemitismen. Integrationsproblemen. Och inte minst kampen mot samtidens Babylon av narcissism, internetberoende, konsumtions- och Mammondyrkan, likgiltighet för livets okränkbarhet.

Nog finns att göra. Men tänk om tjugo år – så tacksamma vi kommer att vara för att vi gjorde det!