Som jude i Sverige känner jag mig rädd inför valet

För ett år sedan skrev jag för första gången i Aftonbladet och ställde frågan: Är jag en svensk jude, eller en jude som bor i Sverige? Sedan dess har jag fortsatt skriva. Om beväpnade poliser utanför förskolan och om antisemitism som sprider sig steg för steg in i våra gemensamma rum. Om att sådant som borde vara självklart, som att judiska barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, inte längre känns självklart.

Nu är det val, och för första gången känner jag en rädsla för vad ett regeringsskifte kan betyda för mig och mina barn, som judar i Sverige. För mig  handlar valet denna gång inte främst om skatter, vårdköer eller skolpolitik utan om något mer grundläggande: Vilket samhälle mina barn ska växa upp i, och hur tydligt politiska ledare är beredda att försvara judars trygghet.

I veckan bar Liberalernas partiledare Simona Mohamsson en davidsstjärna i solidaritet med svenska judar. Hon möttes av en våg av hat. Bland kommentarerna fanns orden: ”Må hon brännas.”

Orden kom inte från nätets anonyma utkanter. De skrevs öppet av statsvetaren och skribenten Valley Ghanem, som bland annat varit med och tagit fram Malmö stads handlingsplan mot islamofobi. Efteråt ska hon ha sagt att orden skrevs i affekt och inte skulle tolkas bokstavligt.

En etablerad offentlig röst, med egen erfarenhet av arbete mot hat, kunde alltså öppet skriva ”må hon brännas” om en svensk partiledare efter att hon burit en judisk symbol - och först därefter förklara orden med affekt.

Det hade varit illa nog om det stannat där. Men när Liberalernas Joar Forssell kallade reaktionerna antisemitiska svarade socialdemokraten Annika Strandhäll på X att Mohamsson ”får naturligtvis bära vilka smycken hon vill”, men att reaktionerna måste ses mot bakgrund av uttalanden från den israeliske ministern Itamar Ben Gvir. När Forssell invände att sammanhanget var antisemitism mot judar i Sverige svarade Strandhäll att så inte längre var fallet, och hänvisade till Netanyahu och hans anhang. Strandhälls inlägg är numera raderade.

Där finns kärnan i det som skrämmer mig: En svensk partiledare bär en judisk symbol mot judehat i Sverige, hon möts av hat, och i stället för att hatet fördöms förs samtalet över till den israeliska regeringen. Judar i Sverige är inte ansvariga för Benjamin Netanyahu, och ett judiskt barn på skolgården är inte ansvarigt för Itamar Ben Gvir. En davidsstjärna i Stockholm är inte ett regeringsprogram för staten Israel.

Ändå suddas gränsen mellan judar och Israel gång på gång ut. Och varje gång det sker flyttas också gränsen för vad som anses möjligt att säga om och till judar. Mitt barns trygghet på en svensk skolgård kan aldrig göras beroende av vad en israelisk minister säger långt härifrån.

Det är därför valet oroar mig - inte därför att de rödgröna som helhet är antisemitiska. Min oro handlar om vilka beteenden som tolereras, vilka bortförklaringar som accepteras och vilka människor som släpps fram och får politiskt inflytande trots att de har spridit antisemitiska föreställningar.

V-politiker skrev brev till terror­dömd palestinier: ”Här blev det fel”

Vänsterpartiet saknar en antisemitisk agenda, det vill jag vara tydlig med. Men det gör inte antisemitismen inom och runt partiet mindre allvarlig. Under det senaste året har partiet fått hantera kandidater som spridit antisemitiska budskap, uttryckt stöd för Hamas eller ifrågasatt Förintelsen. En granskning som uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism pekade på 25 vänsterpartister på vallistor som anklagades för bland annat Förintelseförnekelse, antisemitism och hyllningar av terrorattacker. SKMA har också kritiserat partiledningen för att förminska problemets omfattning.

Det är här min oro blir konkret. Problemet är inte vad som står i partiprogrammet, utan vad som händer när människor med antisemitiska föreställningar får utrymme i ett parti som kan få inflytande över regeringsmakten. De påverkar vilka frågor som prioriteras, vilket språk som accepteras och var gränserna dras i synen på Israel, sionism och svenska judar.

Vi judar lever inte med ett partiprogram. Vi lever med konsekvenserna av vad folkvalda säger, vilka föreställningar som normaliseras och vilka politiska miljöer som får större inflytande. Efter valet kan Vänsterpartiet få betydligt större inflytande över regeringsmakten, och för mig är det inte en abstrakt diskussion om blockpolitik.

Politik handlar inte bara om budgetposter och reformer, utan om vilka normer makthavare sätter - vad de accepterar, vad de relativiserar, och vad de faktiskt säger ifrån mot, omedelbart och utan reservationer.

För andra kan fallen framstå som politiska bråk. För mig är det svårare att betrakta dem på avstånd. Jag tänker på vad de säger till mitt barn om hur tryggt det är att vara öppet judisk i Sverige.

Israels ambassadör: ”Ingen vill vara en krigsambassadör”

Historien har lärt judar att vara uppmärksamma när gränser börjar flyttas - inte för att varje antisemitiskt uttalande förebådar en katastrof, men för att ett samhälles motståndskraft prövas i hur det behandlar sina minoriteter när det blåser.

Förra året undrade jag om jag är en svensk jude eller en jude som råkar bo i Sverige. I år är frågan jag ställer mig mörkare: Inte bara om vi kan bo kvar här, utan hur länge vi kommer att känna att vi kan.

Jag vill att mina barn ska växa upp som självklara svenskar och självklara judar, utan att behöva redogöra för vad de tycker om en regering i Mellanöstern bara för att de bär en davidsstjärna. Jag vill att deras trygghet ska försvaras lika kompromisslöst som andra svenska barns. Det borde inte vara ett högerkrav eller ett vänsterkrav. Det borde vara ett svenskt krav.

När vi går till val avgör vi också vilka gränser vårt samhälle drar - och vilka värden vi vägrar förhandla om. Judars rätt att leva tryggt och öppet i Sverige måste vara ett av dem.