Kultur | Bokrecension

ME-sjuka Holger Klintenberg har skrivit bok om lidande 

"Välbehövligt motgift mot teologisk triumfalism" tycker Dagens recensent Martin Ånestrand om ”När lidandet får ett namn”

Holger Klintenberg är svårt sjuk i ME/CFS. Han klarar inte av starka intryck och bär därför solglasögon och hörselkåpor. I boken ”När lidandet får ett namn” skriver han om sin vardag.
Publicerad

När lidandet får ett namn

  • Författare: Holger Klintenberg och Roland Spjuth

  • Förlag: Spricka

  • Genre: Livsberättelse / Teologi

Holger Klintenberg har varit sängliggande i sex år och beskriver sitt lidande som ”ett öde värre än döden”. Tillsammans med Roland Spjuth har han skrivit en bok där liv och teologi flätas samman. Dagens recensent Martin Ånestrand blir berörd. 

Holger Klintenberg lever med den neurologiska sjukdomen ME/CFS och har fått utstå ett närmast obeskrivligt lidande. I år fyller han 41. Han blev sjukskriven på heltid vid 28 och senare helt sängliggande under sex år – närmast orörlig och mestadels också oförstådd. Roland Spjuth, docent i systematisk teologi vid Lunds universitet, har känt honom sedan Holger var hans student. Tillsammans har de skrivit en bok som vill ge lidandet röst, namn, kropp. En bieffekt är att den ofta förbisedda sjukdomen ME/CFS görs synlig.

Formen är ovanlig. Holgers livsnära skildring av sin vardag, sina umbäranden och glädjeämnen varvas med teologisk reflektion – ibland av Roland ensam, ibland av Holger, men ofta i ett gemensamt tänkande. Berättaren skiftar mellan ”jag” och ”vi”, men helheten bärs av båda. Det borde kännas spretigt; i stället känns det helt rätt. Holgers konkreta erfarenheter ger en helt unik tyngd åt resonemangen, som Pekka Mellergård påpekar i sitt utmärkta förord.

Holger Klintenberg innan sjukdomen gjorde honom sängliggande.

I boken prövas grundfrågor såsom öde, frihet och mening. Uttrycket ”ett öde värre än döden” har stundtals varit Holgers verklighet. Läsaren ges en målande inblick. Kristen tro rymmer ingen plats för ett blint öde – men det är samtidigt, utifrån tron på en god Gud, svårt att hävda att allt lidande har en mening. Och helt meningslöst kan en kristen inte heller kalla det. Författarna navigerar dialektiskt och organiskt genom dessa frågor utan att fastna eller gå bort sig. De konstaterar att vi måste leva i ovisshet kring vissa saker. Ändå kan vi tala meningsfullt om dem. 

Boken ställer också en högst aktuell fråga: är lidandet en del av livet, eller något vi till varje pris ska slippa? Ska vi lära oss att hantera det svåra – eller låtsas som att det inte finns? Klintenberg och Spjuth menar att tron ger oss redskap och praktiker för att bära det som drabbar oss. Bön och bibelläsning såklart, men också att aktivt forma trogna gemenskaper där vi kan vara ärliga och sårbara inför varandra. Därmed blir boken ett välbehövligt motgift mot teologisk triumfalism, men också mot hälsodiskurser som flyr allt obehag, mot grunda terapiideal och mot tron att läkemedel kan döva varje smärta. (Den som hört P3 Dystopias ”Terapisamhället” eller läst stjärnsociologen Eva Illouz ”Därför tror jag inte på terapi” i DN 2023 känner igen problembilden.)

Gud engagerar sig för den enskilde – men också för kollektivet och på systemnivå. Så ser också vår kallelse ut, menar boken: personlig, gemensam och samhällelig, med en udd mot orättfärdiga system och ideologier. Här hör jag ekot av rättspatoset hos bibliska profeter. Att jag skriver detta samma dag som jag besökt Auschwitz gör den dimensionen smärtsamt påträngande.

Jesus kom för att lida och därigenom segra. Korset är, skriver författarna, "Jesus märkliga anti-strategi för hur frälsningen ska bryta in i världen" – motsatsen till härskares och furstars makt.

Jesus kom för att lida och därigenom segra. Korset är, skriver författarna, ”Jesus märkliga anti-strategi för hur frälsningen ska bryta in i världen” – motsatsen till härskares och furstars makt. Människosonen kom inte för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen. ”Hans identifikation med mänskligheten och hans osjälviska och utgivande kärlek är vägen som leder till uppståndelse och liv”. Att följa Jesus är att vandra samma väg, dela lidande och kärlek. Förmodligen är det därför Holger ibland just i sin värsta förnedring upplever Jesus som närmast.

Det skrivs både bra och sämre böcker om ”lidandets problem”. Tvärtemot många alltför teoretiska försök ger denna bok ett partikulärt perspektiv på en universell fråga. Resultatet är på en gång rörande, upprörande och upplyftande. ”Det händer mycket som saknar mening. Men livet, Guds skapelse, är inte meningslöst”, heter det. ”Godheten är ett än större mysterium.”

Kvar står en svår men viktig insikt: det sanna, det verkliga, träder fram i lidandet. Att vi är små, sårbara och sköra. Men också att medkänslan och modet att möta andra människors sårbarhet lockas fram just där, i mörkret. Och att människans verkliga storhet utgår ur precis detta möte.