Så ”massakrerade” Tidöpartierna biståndet

Biståndsmassakern – hur Trump och Tidöpartierna ritade om biståndskartan

• Författare: David Isaksson

• Förlag: Global Reporting Books (211 sidor)

• Genre: Debatt

Svenskt bistånd har rottrådar i missionen och fackförbunden, men har de senaste åren förändrats radikalt. Om detta berättar journalisten och författaren David Isaksson i boken Biståndsmassakern. Håkan Arenius har läst. 

Sveriges bistånd kom till för att ge de mest utsatta världsmedborgarna bättre levnadsvillkor. 

Det var då, det. 

I dag är syftet oftare att ”hjälpa” migranter bort från Sverige och att hjälpa svenska företag att tjäna pengar.

Enprocentsmålet har övergetts. Biståndet till 16 länder, framför allt i Afrika, har helt fasats ut. Stödet till flera FN-organ har minskats kraftigt. Pengar ur biståndsbudgeten har på hårt kritiserade grunder och vägar överförts till Somalia för att få landet att återta sina utvisade medborgare. Sveriges politik för global utveckling, länge en grundpelare i svenskt bistånd, har skrotats. Det svenska utvecklingsbiståndet till Palestina pausades på obestämd tid. Stödet till Swedwatch, som i över 20 år arbetat med företagsansvar, mänskliga rättigheter och miljö, fasades ut trots ambitionen att i högre grad involvera näringslivet i biståndet.

Exemplen är hämtade från den kritiska översikt av den svenska biståndspolitiken efter Tidöpartiernas tillträde 2022 och Trumps presidentskap i USA som ges i Biståndsmassakern. Författaren är redaktör för nättidningen Global Bar Magazine, och har gedigen kunskap om sitt ämne. Texten är faktaspäckad, men ändå lättläst tack vare ett enkelt språk och korta kapitel.

Boken börjar med en värdefull genomgång av biståndets historia i Sverige med dess rottrådar inte minst i missionen och fackförbunden. Civilsamhällets roll är också ett centralt tema. Stödet och förhållandet till Ukraina respektive Palestina ägnas betydande utrymme och tänkvärd reflektion.

Författaren stryker under biståndets demokratiska grund och det politiska samförstånd som i stort präglat de sex decennier som passerat sedan beslutet om svenskt bistånd togs 1962. Det faktum att vi avstod en procent av vårt nästan exempellösa välstånd för att lindra världens nöd gav Sverige en ”mjuk makt” på världsscenen vida större än vår ringa storlek.

Men David Isaksson visar med bitande saklighet hur Tidöpartierna ändrat biståndspolitiken i grunden och de förödande konsekvenser detta fått för civilsamhället och för Sveriges internationella anseende. Långsiktiga, bärande relationer nationellt och globalt skadas, en sällan skådad resursförstöring genomdrivs och massor av medmänniskors liv och hälsa äventyras.

Det handlar inte längre primärt om att bistå människor i nöd och att främja utveckling, utan om att investera där vi givare kan tjäna pengar och om att göra biståndet till ett instrument för att hålla flyktingar och migranter borta.

Biståndsorganisationerna har fötts ur enskilda människors och gruppers engagemang, entreprenörskap och övertygelse om alla människors lika värde. De har genom historien förändrat miljoner människors liv även om vi bortser från de skattemedel som tillförts genom åren. Men när nu statens bidragskran skruvas åt blir ändå biståndsorganisationernas beroende av statligt stöd uppenbart. Mot den bakgrunden riktar David Isaksson en utmanade fråga till civilsamhället: Är målet att hoppa så högt som staten och makten vill – eller tvärtom att välja att inte hoppa alls, men att ta konsekvenserna av att stå kvar på marken?

Kyrkorna för sin del borde kanske ställa sig frågan om pengar som ”offras”, så att det gör lite ont, åstadkommer mer än de som tas ur den anonyma statsbudgeten? Vilket värde har de direkta relationer som ”offrade” medel skapar mellan givare och mottagare? Om Tidöpartiernas omrörning i biståndsgrytan kan medverka till en förutsättningslös utvärdering och förnyelse av det svenska biståndet har ändå något vunnits.

På slutet konstaterar författaren med sorg att boken saknar ett kapitel om klimatförändringarna och biståndet. Skälet är enkelt: Frågan har lyst med sin frånvaro under de år boken behandlar. Så blir detta ännu ett skrämmande exempel på en ödesdiger fokusförskjutning.

Läkarmissionen skär ned personal i Sverige och flyttar ut globala tjänster

David Isaksson tar den utsattes perspektiv. Nog är det ett tecken i tiden att detta känns ovant i det offentliga samtalet? Hur långt från biståndets kärna har vi inte kommit nu när givarens förmenta behov nästan helt överskuggar mottagarens nöd? Civilsamhällets trotsiga motstånd handlar verkligen inte bara om biståndet, utan ytterst om Sveriges själ.

Den som vill ha en koncentrerad överblick över biståndet de senaste åren ska läsa den här boken. Hur objektiv texten uppfattas beror naturligtvis på läsarens perspektiv. Så: Läs själv! Oavsett varifrån du närmar dig boken kommer du att få anledning till eftertanke.