Välsignelsen är inte en tom ceremoni

Välsignelse – perspektiv på en variationsrik praktik i svenskkyrkligt gudstjänstliv

• Författare: Leif Nordenstorm (red)

• Förlag: Artos & Norma

• Genre: Teologi

Vad innebär det att välsigna eller att bli välsignad? I antologin Välsignelse närmar sig tretton teologer frågan. Dagens recensent Gunnar Hyltén-Cavallius tycker att boken fyller en lucka.

I romanen Idioten låter Dostojevskij en av aktörerna, Rogózjin, be sin gamla mor välsigna bokens huvudperson: furst Mysjkin. Och trots att modern uppenbart är dement tvekar hon inte att välsigna honom. ”Hon förstår inte ett ord av det man säger och hon förstod inte vad jag sade, men hon välsignade dig och det betyder att hon ville göra det själv …”

Välsignelse är något betydelsefullt utan att vi kanske tänker så mycket eller kan förklara den. Nyligen har en antologi utkommit som hjälper läsaren med nya insikter: Välsignelse – perspektiv på en variationsrik praktik i svenskkyrkligt gudstjänstliv.

Välsignelse har flera betydelser, konstaterar bokens redaktör Leif Nordenstorm. Denna kraft från Gud handlar ibland om något materiellt, exempelvis fruktsamhet och god skörd, ibland handlar den om något andligt, som goda relationer mellan Gud och människa. Handlingarna med ord och gester i gudstjänsten är inte ceremonier, enligt Karin Tillberg, ”utan handlingsrum där Guds närvaro ges som välsignelse”.

Den aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:23-27) är central. I den gällande kyrkohandboken från 2017 finns två versioner, dels den traditionella (Herren välsigne er …), dels Bibelkommissionens översättning av Bibel 2000 (Herren välsignar er …). Richard Pleijel diskuterar spänningen mellan versionerna. Prästerna har en avsevärd makt över vilken välsignelse som förmedlas. ”Är det då ytterst sett två väsensskilda välsignelser det är fråga om?” frågar han.

Sven-Erik Brodd, som står bakom flera kapitel, presenterar historiska anteckningar om välsignelsehandlingar. Det rör sig nämligen om mer än ord. Ett exempel är korstecknet, länge kontroversiellt. Man talade om ”katolicerande tendenser”. På 1930-talet sågs ljus och blommor på altaret, liturgiska kläder och Sigtunastiftelsens klosterliknande arkitektur tecken på detta. 

Särskilt under förra århundradets senare del har många impulser berikat kyrkans liturgiska liv. Redan 1945 skrev dåvarande Växjöbiskopen Yngve Brilioth: ”Står inte hela den allmänneliga kyrkans förrådshus till vårt förfogande?”

Ett par värdefulla kapitel står Kristoffer Rönnblom för, främst: ”Kyrkoinvigningen som välsignelse”. Invigningen – hur den än genomförs – har sin stora betydelse. Biskop Edvard Rodhe, som citeras, menade att den är ett värn mot pietetslösheten. Rönnblom uttrycker det som att det kanske ”snarare handlar om vad som inte ska äga rum i kyrkorummet”. Ett aktuellt exempel kunde vara visningarna i kyrkor av VM-matcher i fotboll …

Jakob Tronêt skriver intressant om ”Välsignandet av oljor och oljors välsignande bruk”. Dock framstår hans text som alltför präglad av romersk-katolsk lära, särskilt hans omfångsrika handboksförslag (sid. 244-260). Även om jag inte kan bejaka allt i denna artikel, vill jag däremot lyfta fram bidraget av Tiit Pädam, kyrkoherde i den estniska lutherska kyrkan.

Guds välsignelse som i själva verket är helande kan missbrukas till splittring, menar Pädam och nämner dels patriark Kirills välsignande av ryska trupper inför invasionen av Ukraina, dels reaktionen från kyrkor i Afrika och Baltikum, när kyrkorna i Norden började välsigna samkönat äktenskap. Ett kriterium för välsignelsen är lydnad till Gud. Gud förblir välsignelsens källa och går tillbaka på Jesu gärning på korset. Då vi välsignar gör vi det för att vi redan mottagit Guds välsignelse.

Denna bok fyller otvivelaktigt en lucka. Jag rekommenderar Välsignelse för den intresserade med tillhörighet i Svenska kyrkan – och utanför.