Utrikesminister Ann Lindes resa till Israel visar att det inte var permafrost som rådde. När viljan fanns på ömse sidor var det möjligt att tina upp en relation som det senaste decenniet förefallit bottenfrusen. Att en ny israelisk regering tillträdde i våras, med andra utrikespolitiska målsättningar än Netanyahus, har spelat stor roll, liksom ett antal åtgärder från svensk sida med både konkret och symbolisk innebörd. Förra veckans Malmöforum mot antisemitism är ett exempel, liksom Sveriges beslut att avstå från den så kallade Durbankonferensen i september.
Sådant utplånar inte det svenska tilltaget från hösten 2014 när den nytillträdda rödgröna regeringen raskt fattade beslut att erkänna Palestina som stat. Motiveringen som gavs, att detta skulle underlätta Sveriges möjligheter att medverka i fredsprocessen, har visat sig vara precis så ihålig som kritikerna hävdade från första början.
Gjort är gjort. Nu gäller det att blicka framåt. Förhoppningsvis lyckades Ann Linde tydliggöra och få gehör för budskapet till de palestinska ledarna att EU och Sverige inte tänker fortsätta att pumpa in pengar om de inte tar itu med korruptionen. I så fall har hennes resa gjort nytta på fler sätt än ett.
[ Israelvänner gläds över upptinade relationer ]
Huvudsyftet med resan var dock att markera att eran av misstänksamhet och ifrågasättande i relationen mellan Sverige och Israel är över. För den här gången, är det bäst att tillägga, eftersom det knappast är sannolikt att den färd i berg- och dalbanan som anträddes redan när staten Israel utropades 1948 har upphört för all framtid. Men en diplomatisk normalisering är välkommen och öppnar för nya möjligheter på många områden mellan två parter som har en hel del att lära av varandra.
Onekligen är det ett steg framåt att Sverige nu kan tala med bägge parter i konflikten
— Elisabeth Sandlund
Det gäller inte minst för svensk del. Israel är en invandrarnation som har många och goda erfarenheter av hur människor från världens alla hörn kan leva tillsammans trots vitt skilda erfarenheter. Även om förutsättningarna självfallet skiljer sig åt mellan Israel, som lovat att ge husrum åt alla av judisk börd som vill flytta dit, och Sverige kan lärdomar dras av hur språkundervisning organiseras och händer sätts i arbete utan onödigt dröjsmål. Också i fråga om hur sjukvård kan organiseras effektivt finns det anledning att snegla på Israel – som en gång i världen inspirerades av den svenska välfärdsstaten.
[ Ann Linde bjöd in Israel och Palestina till Sverige ]
Ann Lindes resa och kommande svarsvisiter av hennes kolleger Yair Lapid och Riad al-Malki gör att två frågetecken i bästa fall kan bytas mot utropstecken. Det första handlar om den allmänna opinionen i Sverige. Kan den vändas till en mindre avståndstagande hållning till Israel som nation, även om berättigad kritik mot israelisk in- och utrikespolitik självfallet är på sin plats? Det andra gäller den stora frågan om fred i regionen. Förhoppningarna om en roll som fredsmäklare får inte överdrivas men onekligen är det ett steg framåt att Sverige nu kan tala med bägge parter i konflikten.
