Ledare
Vem ska vilja bli framtidens politiker?
Erik Helmerson: Anna-Karin Hatts avgång visar att vi har ett sjukt samtalsklimat
En tydligt skakad Anna-Karin Hatt tillkännager sin avgång.
Fredrik Sandberg/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
En närstående flicka gick med i ett politiskt ungdomsförbund. Det är roligt att se vad som händer i den processen, jag kände igen mig själv som femtonåring.
Hon blev så … insatt är väl det bästa ordet, hon kastade sig in i snårskogar som utsläppstullar och gränskontroller, och hon lyste av entusiasmens rus i att göra något som var så på riktigt.
Lägg till allt annat som hör ungdomspolitiken till: första festen, första Almedalen, diskussionerna med andra ungdomsförbundare där det ibland tycktes vara svårt att se var gränsen gick mellan debatt och flirt. Jag tror att hon hade en mycket fin tid.
Men så hände något. En moderat riksdagsman hittade ett av hennes inlägg i sociala medier och la själv ut det för att hans många följare skulle förfasa sig och håna henne. Gissa om de levde upp till hans avsikt. Hon var kanske sexton då. Jag vet inte om just detta var vad som fick henne att lämna politiken, men lämnade gjorde hon.
Så man får väl bara säga grattis. Det gick ju bra det där. Ni lyckades.
På onsdagen annonserade C-ledaren Anna-Karin Hatt sin avgång efter bara sex månader på posten. ”Det hat och de hot som framförs till politiker av olika kulörer är skrämmande”, sa hon på presskonferensen. ”Det kryper under skinnet på en.” Hon måste, säger hon, hela tiden se sig om över axeln. Hon är inte trygg ”ens hemmavid”.
Så man får väl bara säga grattis till alla som kastat sig över henne med hån, hot och hat. Det gick ju bra det där. Ni lyckades. Precis som ni en gång lyckades skrämma bort en sextonårig ungdomsförbundare, precis som ni skapat ett klimat där vettiga, kloka människor som sneglar åt politiken snabbt vänder bort blicken. För att de, liksom Anna-Karin Hatt, inser att det inte är värt det.
Ingen kan göra detta till en fråga om vi och dem. Trakasserierna förekommer över hela det politiska spektrat. De partier som är värst drabbade är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Men som kristna i politiken har vi ett extra ansvar för att respektera också våra meningsmotståndare.
Den avgörande frågan är inte vems fel detta är. Huvudfrågan lyder: Vem ska vilja – våga – bli framtidens politiker?
