Tron blir urvattnad när kristna speglar samtiden mer än Kristus

Det borde gå att hävda att det aldrig i Sveriges historia har varit så spännande att vara en kristen som idag. 

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

När man läser Bibeln är det kanske lättare än någonsin att känna igen sig. Vår tids sekularisering har gjort att världen idag mer påminner om tiden då Jesus levde. Nya sekulära ideal som i mångt och mycket kan ha likhetsdrag med dåtidens grekiska och romerska tänkesätt tar mer och mer över samhällets normer. I detta läge ser vi också hur kyrkan upplever en inre sekularisering. Hur får vi synen på denna? I vilken utsträckning drabbar den också mig som vill leva kristet? Vilka ideal och vilken världsbild har jag?

Att vara en kristen är att ha knutit sin yttersta lojalitet till Kristus. Det är han som har befriat från mörkrets makter. Det är honom vi sätter vårt hopp till. Det är hans sätt att tänka, tycka och leva som en kristen med hela sin varelse vill eftersträva. Mitt i en tid där vi utmanas att ta ställning för och emot Trump, Netanyahu, Joakim och Jonna, Charlie Kirk, Jimmie Åkesson eller Nooshi Dadgostar är det så lätt att gå vilse.

Låt oss därför reflektera utifrån några påståenden om vad som ger motståndskraft för en som vill leva i djup lojalitet mot Herren Jesus Kristus.

En kristen världsbild utgår inte från den starkastes överlevnad utan utifrån att Gud visar den ödmjuke nåd. En djupt olycklig utveckling i samhället efter Darwin är att hans teorier om naturen också blivit samhällets teorier om människan. För alla oss sportälskande är det oerhört väsentligt att förstå hur okristen tanken om den starkastes överlevnad är. Samma sak gäller för övrigt i stor utsträckning i utbildningssektorn där den med högst meriter når toppen. Och i företagsvärlden där några få starka har köpt upp kopiösa mängder av små utvecklare för att trona högst över en hel värld. Och i politiken och i populärkulturen. Och i kyrkan.

Ida-Maria Brengesjö: Unga söker Jesus på Tiktok – men möts av en tyst kyrka

Många som jobbat med mentalitetshistoria hävdar att ödmjukhet aldrig var en dygd hos greker och romer. De levde snarare i förakt för all svaghet. Att som Paulus gör i Filipperbrevet kapitel två lovprisa Kristus för hans ödmjukhet, att han avstod från härligheten som upphöjd över allt för att bli en tjänare, en slav, är helt revolutionerande. Den idén fanns knappast innan.

En kristen följer inte den mer och mer gängse, men ack så okristna, mentaliteten om att älska sin nästa och hata sin fiende. Jesus var i Matteusevangeliet kapitel fem klinkande klar på att det istället handlar om att älska sina fiender och be för dem som förföljer er. När samhällets normer, med flera världspolitiker i spetsen, mer och mer accepterar hat mellan meningsmotståndare så är det ett uttryck för att andra världsbilder har tagit över. När människor som kallar sig kristna hakar på dessa trender, är detta ett uttryck för att dessa helt främmande värderingar också fått inpass i de som kallar sig Kristi kropp, kyrkan. Det är djupt olyckligt och ovärdigt.

Ett tredje område att verkligen tänka igenom och samtala om är den kluriga tesen om som fyller populärkulturen till brädden: Tesen om att lyssna till sitt hjärta. Den kristna tron ställer frågan vad som fyller våra hjärtan. Vilken människosyn har vi? Samtiden har blivit mer och mer antropocentrisk, där vi människor står i centrum. I grunden är detta precis vad Gud själv också ser: Människan har en särställning. Människan är föremål för Guds kärlek och står helt central som en förklaring till Guds handlande genom historien. 

Men vägen till lycka går inte genom att lyssna till sitt eget hjärta. Den som har gjort ärliga försök märker att i ens eget hjärta bor både gott och dåligt. Istället uppmanar Kristus oss att lyssna till Guds Ord och Guds Ande. Dessa vittnar i sin tur om att Kristus är den som kan befria vår själ och göra våra hjärtan hela. Målet för våra liv är vår viljas och därmed våra hjärtans förvandling. Så att vi helhjärtat vill det som är gott, fullkomligt och värt att älska.

Och sist utmanar den kristna tron, den kristna värdegrunden och den kristna världsbilden vår tids konsumentinriktade inställning som frågar: ”What’s in it för me?”. Var finns min vinst? Detta är en av individualismens kärnfrågor som tyvärr också kommit att prägla mycket i den västliga församlingssynen. Omvändelsen handlar istället om att fråga sig ”What’s in me for them?” – vad finns i mig för andra? Ibland kan vi förvrida frågan om Guds plan för våra liv så att Gud blir ett medel för att jag ska kunna förverkliga mina drömmar. Gud blir vår viktigaste tillgång för att förverkliga oss själva.

I en kristen världsbild står istället Guds drömmar i centrum. Jesus tänkte annorlunda när han sade att "min mat är att göra hans vilja som har sänt mig." Bättre än att fråga vad Guds plan är för mitt liv, kan jag fråga hur jag kan bli en del av Guds plan med den här världen.

Sekulariseringen kan vara på väg att avta i kraft. Såväl i USA som i Storbritannien och Norden hör vi om flera som söker sig till kyrkan. Men om vad människor möter är en kyrka som själv står mitt i en egen inre sekularisering, så innebär inte ökade antal konfirmander, gudstjänstbesökare eller medlemmar att sekulariseringen är på väg att minska. Om kyrkans folk har reducerat tron till att helt spegla allmänna floskler som snarare bygger en hedonistisk, individualistisk, evolutionistisk människosyn, samhällssyn och församlingssyn så pågår sekulariseringen med full kraft ändå. Bara på subtilare sätt.

Frida Park: När högerns hjältar skjuts ihjäl – vågar vänstern stå upp mot hatet?