Hur ska det egentligen gå ihop? Om det blir en rödgrön valseger, det vill säga. De senaste veckorna har partiledarna intervjuats, debatterat och ställts mot väggen. De har avkrävts svar. Frågan om regeringsmakten, hur man planerar att leda landet, har sällan varit av sådan vikt som just detta år.
Under kommande mandatperiod står Sverige inför flera stora utmaningar: den första lågkonjunkturen på en generation kommer drabba världen; Sverige och Finland går in i NATO; en allt mer akut klimatkris med extremväder och behov av samhällsomställning; en fortsatt pågående epidemi och därtill tillhörande vårdskuld; den eskalerande gängkriminaliteten. Sverige kommer oaktat politisk färg på statsministern behöva ett stabilt ledarskap under kommande svåra år.
I en tid när samförstånd och politisk mognad hade varit önskvärt tycks istället denna valrörelse bjuda mer på ultimatum och gränsdragningar. Nooshi Dadgostar kräver, som ett absolut krav, för att stödja en S-ledd regering att Vänsterpartiet ska få ministerposter. Egentligen inte ett orimligt krav om man ser till att varje parti har som syfte att maximera utgången av sin egen politik. Om det är något vi lärt av Vänsterpartiet den senaste mandatperioden är att deras partiledare är beredd att gå långt för att få sina krav tagna på allvar.
[ Frida Park: Vad i hela världen ska man rösta på? ]
Annie Lööf och Centerpartiets krav för att stötta Magdalena Andersson som statsminister är däremot att Vänsterpartiet inte får något reellt inflytande på budgeten; därmed är också en regering med inslag av Vänsterpartiet helt uteslutet för Centerpartiet. Mot Vänsterpartiet går en röd linje för Lööf. Som sagt: Hur ska det gå ihop?
Om Socialdemokraterna ska kunna bilda en ny regering efter valet behövs både V och C men i dagsläget ser det svårt ut att föra samman dessa partier för samtal, än mindre samarbete.
Regeringsdugligheten är grundläggande för ett lands välmående.
— Steven Crosson
Magdalena Andersson har framgångsrikt duckat i frågan om hur man tänkt få ihop sitt regeringsunderlag. Detta främst genom att peka på högersidan i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Det är naturligtvis viktigt att M, KD och L förklarar hur man tänker samarbeta med varandra samt hur man ska förhålla sig till SD. Men hittills har åtminstone Kristerssons alternativ ansträngt sig för att ge väljarna tydligare besked. Oavsett vad man anser om högeralternativets besked finns i alla fall en rörelse mot samarbete. I det rödgröna alternativet drar V och C upp röda linjer; absoluta krav ställs. Det bådar inte gott för Magdalena Anderssons regeringsförmåga.
[ Frida Park: Skämskudde när Dadgostar driver med troende ]
Det är ingen liten fråga hur ett land ska styras. Som troende kan vi ju i och för sig kasta våra bekymmer på Gud, men kanske vi ändå kan be att Magdalena Andersson tar just detta bekymmer från våra axlar. Under goda år är en regerings legitimitet och regeringsduglighet grundläggande för ett lands framgång och välmående. Under svåra år kan det vara fundamentalt avgörande. Sverige kommer inte gynnas av fyra år av återkommande regeringskriser. Vänstersidan har ett ansvar att på ett trovärdigt sätt leverera svar på hur man ämnar få ihop regerandet av Sverige.
