Varför har inte Sverige redan en ambassadör för religionsfrihet?

Kristdemokraterna för, igen, frågan om en ambassadör för religionsfrihet på tal. Flera andra länder, bland annat vårt grannland Danmark, har i flera år haft en ambassadör som har till uppgift att värna religionsfriheten i det egna landet och internationellt. Det är frågor som tragiskt nog är högaktuella, i vår sekulärt präglade del av världen men också där fundamentalistisk islamism förmenar troende sina rättigheter att fritt tro och utöva sin religion. Ja, Sverige bör driva på att FN och EU tar täten i arbetet att värna religiösa minoriteters rättigheter. Men detta bör Sverige göra oavsett om man har en särskilt utnämnd ambassadör för religionsfrihet eller ej. Risken med inrättandet av en sådan post är att politiker lutar sig tillbaka, förvissade om att detta är nog för att till exempel stå upp för förföljda konvertiter.

Det är välkommet att utrikesministern nämnde förföljda kristna i utrikesdeklarationen i februari. På ord måste nu följa handling. Ambassadör eller ej, lilla landet Sverige som så ofta (med rätta) slår sig för bröstet för att vara en humanitär stormakt, behöver i internationella samarbeten ta täten för att värna en alltmer ifrågasatt religionsfrihet. Men inte bara i Afghanistan, Somalia eller Nordkorea behöver rätten att fritt tro eller avsäga sig en tro värnas. Även här, inom vår egen blågula riksgräns finns det beklämmande tendenser att religionsfriheten åsidosätts och ifrågasätts. Sverige hade behövt en ambassadör för religionsfrihet redan i går.

[ De vill att Sverige får en ambassadör för religionsfrihet ]