Var det islamister som bombhotade tv-klassikern Fräcka fredag?

Jan Guillou kallade det ”horhus-television”. Kristna protesterade på gatorna. I debattprogrammen var tonläget högt och gällt, inte minst just från kristna deltagare:

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

”Är det inte viktigare med den riktiga kärleken – i stället för byxkärlek?”, säger en upprörd debattör och jag tänker omedelbart att här har jag minsann lärt mig ett nytt ord.

Det är knappt fyrtio år sedan Malena Ivarssons program Fräcka fredag visades i Sveriges television. Men fyrtio år räcker mer än väl för människan att skapa en helt ny värld. Om detta påminns vi av dokumentären Sexpredikanten som i helgen hade premiär på SVT Play. Det är ett annat medieklimat som skildras. En annan syn på sex. En annan kristenhet. Ett annat Sverige.

Men programmet har också en stort tomt utrymme som aldrig fylls ut, en fråga som aldrig besvaras.

Till den återkommer vi.

Fräcka fredag började visas den 8 maj 1988. Då hade sexologen Malena Ivarssons namn redan ett varumärke sedan hon varit sexrådgivare i storsatsningen Sköna söndag, ett livsstilsprogram som drog folk på det sätt som bara tv-program kunde göra före internet.

Fräcka fredag lockade sannerligen också sin publik. Programmet innehöll mer sexrådgivning, tittarsamtal om relationsproblem, en kortfilm med vad som kallades ”mjukporr” och artistuppträdanden – Lena Ph gör ett fantastiskt framträdande i en 80-talsfrisyr som ser ut som en sovande yorkshireterrier.

Det sändes bara i sex program. Men det räckte för att folk skulle hinna bli vansinniga, grannarna vandalisera Malena Ivarssons bil, kvällstidningarna sälja tonvis med lösnummer och debattprogrammen fyllas med Fräcka fredag.

 Frågan är om någon var så arg som Jan Guillou. När programmet gästas av den ungersk-italienska porrskådisen Ilona ”Cicciolina” Staller ryar Guillou om att SVT haft mage att ”flyga upp ett fnask ända från Italien”. 

En sorts förklaring till hans ilska från 1988 kommer i Sexpredikanten. Både Fräcka fredag och Guillous eget granskande samhällsprogram Rekord-Magazinet producerades av SVT i Malmö. Varje krona till Ivarsson betydde en mindre till Guillou. Det är ingen ursäkt för att gurgla om horhus och fnask, men detta var en brytningstid då SVT, liksom medierna i stort, började ge allt större utrymme till nöjesjournalistiken.

Det var omtvistat. ”Tv agerar kommersiellt och med publikfrieri!” är en tidstypisk beskyllning som refereras i Sexpredikanten – som om det vore tabu för ett massmedium att fria till sin publik.

Kristendomen får en stor roll i Sexpredikanten. Malena Ivarsson är prästdotter, hennes farfar var så pryd att han stängde av tv:n på grund av konståkarnas korta kjolar. I programmet kommer hon tillbaka till sin barndoms kyrka. Hon säger att hon fruktade bildspråket med den lidande Kristus och de starka motiven med Johannes döparens avhuggna huvud.

När hon i slutet av 1980-talet deltar i debattprogrammet Oförutsett känns det som att Malena Ivarsson utsätts för en ren inkvisition av programledarna Jörn Donner, Bert Karlsson och Kristina Lugn. Där tar hon spjärn mot kyrkans syn på abort, föräktenskapligt sex och ”förtryck av det sexuella”.

Och visst blir Sexpredikanten en påminnelse om hur skevt det blir när kyrkan blir för fixerad på ”byxkärlek”. Det är en sak att lugnt tala om Bibelns budskap om relationer, en helt annan att gå upp i falsett och fördöma allt som andas sexuell glädje. I stället för att rasa och fördöma skulle kyrkan envist kunna tala om vad som är bra sexualitet, om det som ”Gud sa att det var gott”, och inte bara barnalstring, abort och sexuella synder. 

En fråga är lika aktuell i dag som för fyrtio år sedan: Varför tar just de sexuella synderna så stor plats i det kyrkliga samtalet? Tillfogas världen och skapelsen inte mer skada av synder som, säg, girighet, vrede, frosseri och till och med lättja än av den vällust som eventuellt uppstår mellan två samtyckande personer?

De kristna som skrek på Malena Ivarsson då – hade de varit lika benägna att uppröras på tv-program som kunde tänkas uppmuntra till slöseri eller avund? Annars: varför inte?

Malena Ivarsson säger i Sexpredikanten en stor sanning om sina kritiker. ”Ibland tänker jag att de tyckte om att vara arga”, säger hon: ”När man är arg känner man att man har rätt.” (Min kursivering.)

Det är en toppformulering. Mina känslor, säger vi oss själva, ljuger aldrig. När just våra känslor är fenomen som formligen älskar att blåsa oss och leda oss på villovägar så mycket de bara hinner.

Sexpredikanten rör sig alltså mycket kring kristna reaktioner, kristen ilska. Men en sak passerar förbi i programmet helt utan kommentar. 

Erik Helmerson: Nej, kyrkan måste inte acceptera polyamorösa relationer

Det sista avsnittet av Fräcka fredag sändes den 13 maj 1988. Vad Malena Ivarsson inte visste var att programmet stod under hot. I ett brev som skickades till SVT och ett antal tidningar påstods att en bomb fanns på plats och att Ivarssons barn skulle kidnappas.

Hotet får stor plats i Sexpredikanten. Men bara på en snabbt förbipasserande Expressensida får tittarna veta vem som var avsändare: Någon som påstod sig representera en ”shiamuslimsk grupp” med namnet Jihad. Enligt Aftonbladet dagen efter var brevet skrivet på dålig svenska och undertecknat ”Allah är stor”.

Det betyder förstås inte att det verkligen var islamister som låg bakom. Men nog hade det varit intressant att tala om? Detta var alltså våren 1988, nästan ett år innan Irans religiösa ledare utfärdade en fatwa mot författaren Salman Rushdie och världen på allvar började diskutera fenomenet islamistiska hot.

Var det en svensk muslim som blivit provocerad av Fräcka fredag? I så fall – kan det ha varit det första islamistiskt motiverade terrorhotet i Sverige? Eller var det en icke-muslim som insett att något förändrats, att numera kan man använda islam som hot, som täckmantel för att försöka få stopp på något man ogillar. Var det första gången som någon ansåg att denna religion fått ett våldskapital i Sverige?

Detta hade varit relevant att gräva i för en dokumentär som till stor del handlar om religiös ilska mot ”omoralisk” tv. Det är, trots allt, inte bara kristna som kan bli arga och ha de åsikter som Malena Ivarsson vänder sig mot: att kvinnan tige i församlingen, homosexuella ska stenas, ”patriarkal tabuisering” och trycket på kvinnlig sexualitet.

Inte bara kristna. Och inte framför allt.

Øyvind Tholvsen: Varför skulle en församling gå med i två samfund samtidigt?