När blev ”finn fem fel” kyrkans paradgren?

Finn fem fel. Den gamla goda leken där man ska titta på två till synes likadana bilder och hitta felen finns även som app numera, tillgänglig för alla som gärna roar sig med att peka ut skavanker. Så länge aktiviteten begränsar sig till oskyldiga lekar är allt väl. Men när det tillåts bli näst intill kyrkans paradgren behöver något göras.

En ung man ägnade timmar långt i förväg för att be och förbereda sig inför söndagens predikan: Vad vill Gud säga församlingen i dag? Med bävan och förväntan och något darr på stämman ställde han sig i predikstolen och talade rakt från hjärtat. Efteråt kom ett av de äldre trossyskonen fram och tackade genom att påpeka att den unge mannen pratat för fort, och för länge.

Det var ett kvällsmöte på en stor kristen konferens. Massor av människor i alla åldrar. Stor förväntan. Så många frivilliga som lagt ned tid, böner, svett och tårar för att ge sitt bästa till både Gud och gudstjänstdeltagare. Fullt ös i lovsången på scenen. Lampor, trummor, musik i stora högtalare. Överallt lyfte människor sina händer mot himlen. Överallt lyfte människor sina hjärtan mot himlen. Förutom de som med fingrarna i öronen demonstrativt valde att gå.

Överallt lyfte människor sina händer mot himlen. Förutom de som med fingrarna i öronen demonstrativt valde att gå.

—  Frida Park

Det var första advent och hon hade övat sig på pianot länge inför högtidsdagen. Hade lagt ned själ och tankemöda för att välja ut klassiska adventssånger blandade med nyare lovsånger. Tillsammans med de andra sångarna och musikerna lade hon i bön gudstjänsten i Guds händer och hoppades att gudstjänstdeltagarna skulle bli välsignade. Pastorns respons på insatsen: ”Det var många som saknade Gå Sion, ni tar väl den nästa vecka?”

Hur kommer det sig att vi, även i församlingen, har så lätt för att fokusera på möjliga brister och därmed döma ut resten? Som om vi sätter oss i kyrkbänken som konsumenter redo för att shoppa, men enbart det som är enligt vårt eget tycke och smak.

Det är något osunt med dagens samhälle, där vi lär oss allt om hur man kritiserar allt och alla men glömmer det som faktiskt är fantastiskt, vackert, underbart och gott.

[ Frida Park: Alltför många vill leka Idoljury i kyrkan ]

För tydlighets skull: Oegentligheter ska belysas. Risker, problem och utmaningar måste fram i ljuset. Det är viktigt att både kunna se och säga sanningen. Det är ju ingen slump att Bibeln har gott om profeter som både varnar och förmanar med såväl stilla viskningar som tordönsstämmor. Hyckleri, maktmissbruk och lögner får aldrig döljas. Men är inte åtminstone en del av den oumbärliga urskillningen att också kunna se och påpeka allt i våra församlingar som faktiskt är bra? Att också uppmuntra och välsigna?

I kyrkor över hela Sverige händer det fantastiska saker, mycket tack vare att så många kristna är villiga att ge av sin tid och sitt hjärta. Människor finner en tro och möter Gud. Barn och unga får en meningsfull fritid och framtid. Ensamma finner en värdefull gemenskap. Trasiga liv blir hela. Exemplen kan mångfaldigas. Låt oss inte överträffa varandra i felfinnandet utan i att visa varandra respekt, aktning och uppmuntran.

[ Ulrik Josefsson: Ledarsamlingar som blir skvallerklubbar är ganska unket ]