Ledare
Försvarsmakten kan inte kommendera kyrkorna
Öyvind Tholvsen: Viktigt att Svenska kyrkan tar strid mot försvaret
Regementspastor Johan Lundby håller gudstjänst och en kort predikan för militärer från Sverige, USA och Polen under samövningen Baltops 24 på Gotland.
Jonathan Öhrman/Försvarsmakten
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är uppenbart att Försvarsmakten är på offensiven. Pengarna strömmar in i verksamheten och näst intill alla verkar vara överens om att militären nu är viktigare för vår frihet än på länge. Mitt i en tid där det talas mer om kriget som överhängande fara ser Försvarsmakten över hur den militära själavården ska ske och hur dess långa relation till kyrkan ska gestaltas. Det finns självklart tunga skäl att granska hur de gör detta. Mycket tyder på att de går fram med en alldeles för självsäker attityd.
Det ska sägas att det inte är enkelt att 2026 skapa ett reglemente för militär själavård. Försvarsmakten ska ha honnör för att den åtminstone inledningsvis försöker att framstå som religionsneutral i det underlag som kom ut som en granskningsversion i mars detta år. Men det blir samtidigt närmast komiskt när orden tro, andlighet eller religion över huvud taget inte nämns. För väl då att flygvapnet i sitt yttrande, som Dagen har uppmärksammat på nyhetsplats, vågar påpeka just detta.
Om försvarsmakten vill ha tillgång till trossamfundens kompetens inom just själavård behöver de också förstå att det inte kan ske om det innebär att samfunden behöver ge avkall på sin egen identitet.
Vid närmare genomläsning märks det också att det i praktiken är den kristna kyrkan, och i synnerhet Svenska kyrkan, som försvaret har i åtanke när det sätter upp kravlistan över vilka som kan få ha funktioner som fältpräster. Det sägs rakt ut: ”Man ska vara prästvigd i enlighet med Svenska kyrkans ordning eller motsvarande, vilket bland annat innebär absolut tystnadsplikt samt att sändande trossamfund har ett tillsynsansvar.”
Kravet om tillsynsansvar innebär att det finns en central funktion i trossamfundet som har rätt att avkraga prästen eller pastorn. I och med detta faller också alla frikyrkliga trossamfund bort som inte har någon form av episkopal struktur.
Framför allt ska den beväpnade makten skydda de fri- och rättigheter som vårt land vilar på. En av dessa är att staten erkänner kyrkornas frihet och självständighet.
Troligtvis är det just strävan efter religionsneutralitet som också gör att Svenska kyrkan är kritisk mot det som nu sker inom försvaret.
Men efter att Skara stift och Göteborgs stift skrivit ett svar på reglementet med välgrundade frågor och kritik, så avfärdas detta av myndighetens presschef Jonas Beltrame-Linné i en intervju med Kyrkans tidning med orden: ”Det här är ett internt reglemente så det finns ingen utanför som kan lämna remiss på det. Precis som vilken myndighet som helst reglerar vi vår egen verksamhet.” Och på frågan om vad som händer med dokumentet från stiften svarar han: ”Det är mottaget och registrerat, men det är inte en del av arbetet.”
Lägg er inte i våra interna angelägenheter, säger de alltså. Det illustrerar det som verkar vara det förhållningssätt som Försvarsmakten nu har: att militär själavård är något försvaret själv helt och hållet ska ha kontroll över.
Svenska kyrkans respons på detta är helt rimlig. De definitioner av själavård som anges är inte kompatibla med kyrkans egen förståelse. Själavårdens uppgift kan inte begränsas till att skapa "känsla av sammanhang", ofta benämnt kasam. En prästs eller pastors själavårdsuppdrag måste harmoniera med de definitioner som den kyrka som har sänt henne har. Och Svenska kyrkan i likhet med alla andra trossamfund har en klart djupare förståelse än detta.
Svenska kyrkans svar kan å andra sidan också kritiseras för att inte ta höjd för att Försvarsmakten behöver formulera ordningar som också ska fungera utanför Svenska kyrkan. Här behöver stiften vara noggranna och visa förståelse för att myndigheter försöker vara religionsneutrala.
Svenska kyrkans frustration visar sig genom att det till och med finns en viss beredskap att kapa banden genom att dra in stödet till prästtjänster. Lars Björksell, kyrkoherde i Halmstads församling som gjort just detta, motiverar det med: ”Det man vill ha från försvaret är ett slags kurator med vissa ceremoniella uppgifter. Det är inte tillräckligt för oss att satsa en halv prästtjänst på.”
Frågan är om Försvarsmakten kommer att kunna bibehålla en relation till kyrkorna generellt och Svenska kyrkan i synnerhet efter detta? Att myndigheten internt skapar ett reglemente för fältprästern, utan att vara intresserad av andras perspektiv, bådar inte gott.
Vad är det Försvarsmakten är satt att försvara om inte det fria Sverige med vår väl utvecklade demokrati? Framför allt ska den beväpnade makten skydda de fri- och rättigheter som vårt land vilar på.
En av dessa är att staten erkänner kyrkornas frihet och självständighet.
Som vi här på ledarsidan tidigare har påpekat verkar det vara högst oklart om Försvarsmakten har tagit in att myndigheten själv inte kan anställa präster eller pastorer som lyder under den. Det är bara trossamfund som avskiljer, ordinerar eller viger till prästtjänster.
Det är mycket oroväckande att Försvarsmaktens presschef helt sonika avvisar andras input i dessa principiellt mycket viktiga frågor genom att säga till Kyrkans tidning: ”Det här är Försvarsmaktens verksamhet, inte deras verksamhet.” Försvarsmakten vill alltså helt på egen hand, utan några trossamfunds inblandning, definiera förhållandet mellan samfunden och militärmakten.
Försvarsmakten hanterar regelbundet frågor som måste vara belagda med största sekretess och lösas utan offentlighetens insyn. Men detta är självklart inte en sådan fråga. Här måste Försvarsmakten gå i dialog.
När försvarets ledning agerar så här är det svårt att se hur Försvarsmakten ska kunna erbjuda militär själavård över huvud taget. Det är helt omöjligt att staten på eget bevåg ska anställa sina egna präster som gör detta. Om de inte önskar ett förtroendefullt samarbete med Svenska kyrkan och andra trossamfund, så borde det vara helt uppenbart att samfunden också, för sin egen integritets skull, behöver avstå från sådana samarbeten med rikets väpnade försvar.
