Helvetet på jorden får aldrig bli vardag

Fackförbundet Unionens tillspetsade kampanjbudskap om att helvetets arbetare ska få det ”mindre djävligt” med kollektivavtal, rimliga arbets­tider och tjänstepension är förstås framtaget med glimten i ögat. Det vänder sig till svenska löntagare och framkallar som kommunikations­koncept säkert en del fniss i sin ambition att lyfta viktiga arbetsrelaterade frågor.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Men när helvetet nu ändå uppmärksammas på digitala skärmar i kollektiv­trafiken – låt oss då passa på att tala högt om några av de helveten som pågår runt om i vår värld. Helveten som inte är ett kreativt grepp utformat av en reklambyrå, utan som är en verklighet för miljontals människor.

Varför inte börja med det bortglömda lidandet i östra Demokratiska republiken Kongo? I decennier har människor där levt med hänsynslösa väpnade konflikter, brutalt sexuellt våld och en kamp om mineraler som göder våldsamheterna. Ett lidande som omvärlden blivit så vant vid att det sällan längre uppmärksammas.

Eller Sudan, där civilbefolkningen lider svårt i en av världens värsta humanitära kriser. Stridigheter, belägringar och massakrer har tvingat miljontals människor att fly sina hem och svälten är akut. Inte heller detta helvete talas det särskilt mycket om.

Faktum är att båda länderna återigen toppar Norska flyktinghjälpens årliga rapport över försummade flyktingkriser.

Och så Ukraina. Ett helvete som finns på närmare håll. Absolut inte underrapporterat, men minst lika fasansfullt för dem som lever mitt i det. Där vi närmast dagligen får rapporter om nya ryska attacker med robotar och drönare som dödar och skadar människor, förstör hem och infrastruktur. Ett krig som snart pågått i fem år och som även det så småningom riskerar att bli en del av vardagen. 

Och vi får inte heller glömma traumat efter de bestialiska terrorattackerna mot civila den 7 oktober. Eller det oerhörda mänskliga lidande som följt av kriget i Gaza, där tiotusentals människor dödats, hela bostadsområden lagts i ruiner och familjer förlorat sina anhöriga.

För det finns något djupt oroande över hur snabbt vi vänjer oss. När dödstal och flyktingsiffror blir statistik och vi glömmer att det bakom varje siffra finns en människa, skapad av Gud till Guds avbild. 

Men det finns en också en annan grupp av människor som förtjänar att uppmärksammas. De som arbetar för att lindra det omänskliga lidandet till försvar för människovärdet. Hjälparbetare, människorättsförsvarare, journalister och fackligt engagerade som utsätter sig själva för stora risker när de försvarar andra, och som själva blir måltavlor.

FN:s människorättskontors (OHCHR) statistik för 2025 pekar på ett rekordmörkt år. Antalet människorättsförsvarare, journalister och fackföreningsmedlemmar som dödats eller försvunnit har mer än fördubblats på tio år. Chefen för humanitär hjälp, Tom Fletcher, kallar skyddet av människorättsförsvararna oumbärligt och uppmanar medlemsstater, konfliktparter, givare, utvecklingspartner och den privata sektorn, ja, alla, att ta sitt ansvar och respektera den internationella humanitära rätten.

Men utvecklingen går åt motsatt håll. Den världsordning byggd på internationell rätt som i princip alla världens stater har skrivit under, som regleras genom FN-stadgan och Genèvekonventionerna, och som vi kanske tog för given, ifrågasätts allt mer. FN:s generalsekreterare António Guterres har vid upprepade tillfällen i generalförsamlingen varnat för att om det fortsätter så här så riskerar rättsstaten och folkrätten att ersättas av ett rättslöst tillstånd.

Därför behövs också stödet till de juridiska instanser som ställer makthavare och krigsherrar till svars för sina brott.

Principen att ingen, hur mäktig man än är, står över lagen, hämtar vi redan från Gamla testamentet. Profeten Amos riktade skarp kritik till sin samtid, som tillät orättvisorna breda ut sig samtidigt som de religiösa ceremonierna fortsatte som vanligt, och han uppmanande till att stå upp mot orätt och orättfärdighet. ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström" (Amos 5:24).

Det är en uppmaning som är lika angelägen i dag.

Som kyrka och troende har vi en skyldighet att inte vänja oss. Att likt Amos stå upp emot orättvisorna och försvara medmänniskor och samhällen som far illa. Det handlar om att lindra lidandet – men också om att våga utmana de människor och strukturer som orsakar det.

Genom lokala systerkyrkor, partnerorganisationer och nätverk arbetar våra kristna samfund och deras biståndsorganisationer redan på plats för att förbättra livssituationen för miljontals människor världen över. Det är en konkret påminnelse om att kärleken till vår nästa måste ta sig uttryck i handling.

Man kan tycka vad man vill om Unionens nya kampanj. Men kanske kan den påminna oss om att det aldrig får bli normalt att människor lever i helveten på jorden. Och att vår uppgift, som medmänniskor och kyrkor, är att göra det vi kan för att förhindra det.