Det är dags att äntligen driva ut politikens månglare ur templet

Vem var Jesus? Vad var Jesus? Fullt ut människa, fullt ut Gud? Femtio procent? Om han var hundra procent av båda – är han då tvåhundra procent? Se där en klassisk teologisk nöt för Svenska kyrkan att grunna på under pågående kyrkomöte.

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Socialdemokraterna i kyrkomötet hävdar att alla ska med och att jämställdhetsideal råder, därför måste kyrkan predika att Jesus var femtio procent man, femtio kvinna och resten Gud. Den som inte håller med kan inte vara präst.

Sverigedemokraterna menar å sin sida att det viktiga är att slå fast att Jesus var hundra procent svensk – om inte till härkomst så i alla fall i sina värderingar.

Frågan är nu hänvisad till kyrkomötets tillsyns- och uppdragsutskott (TU), som har socialdemokratisk ordförande eftersom det är en naturlag. Och är den inte bordlagd så diskuteras den väl än och återkommer till nästa kyrkomöte.

Nej, så går det ju inte till. Inte är det politiker som får bestämma vad som är kyrkans lära och liv i så avgörande frågor. Det vore ju bisarrt.

Eller? 

Sju av åtta topposter i kyrkomötet går till Socialdemokraterna

Jag är inte med i Svenska kyrkan. Som storögt stående vid sidan upphör jag inte att förvånas över att politikerna fortfarande, 26 år efter skilsmässan från staten, har henne i ett sådant fast grepp. 

Dagen har flera gånger markerat mot detta beklagliga faktum. Förra opinionsredaktören Frida Park hittade en bra metafor redan vid kyrkomötet 2017: ”Likt en destruktiv relation fortsätter den före detta gemålen att utöva sin makt och påverka såväl livsval som hur ’exet’ ska hantera sina pengar. Det är inte sunt.”

Med politiken är risken alltid överhängande att dess två elaka styvsystrar, polariseringen och grälsjukan, får starkare fäste i kyrkan. För en politiker är den som tycker annorlunda en motståndare, inte en medvandrare på en oändlig pilgrimsfärd. Grälet tar samtalets plats. Och vad värre är: syftet, hela meningen, med diskussionen är för politikern att vinna. Inte att stillsamt och öppet för såväl varandra som Andens tilltal försöka hitta gemensam mark, en process som kan ta människoåldrar.

Det som nu pågår i Svenska kyrkan med frågan om samkönade äktenskap är ett skräckexempel på just detta. Ämnet är förstås ett av de snårigaste och sårigaste kyrkan – kyrkorna – har att hantera. Helt rimliga krav på inkludering och alla bröders och systrars lika värde måste vägas på guldvåg mot kyrkans månghundraåriga tradition och vad hennes heliga skrift faktiskt säger. Det är ett rum där man måste träda in med största respekt, känsla, urskiljning och lyhördhet. 

För mig är det tydligt att kyrkorna, om man lämnar frågan åt teologer och engagerade lekmän, ofta lyckas jämka sig fram till rimliga kompromisser där så få som möjligt känner sig utelåsta ur gemenskapen. Och om de inte lyckats i dag kan samtalet fortsätta. Till och med Katolska kyrkan är i dag om än sakta på väg mot en lösning där samkönade visserligen inte kommer att kunna gifta sig men ändå ska välkomnas med respekt.

Men i detta försiktigt möblerade och bräckliga rum väljer Socialdemokraterna i Svenska kyrkan att sparka in dörren och slänga sig raklånga på bästa soffan med glass i handen och leriga skor. Det spelar ingen roll att även samkönade par i dag kan vigas i Svenska kyrkan. Bara att det finns präster som inte vill göra det är en styggelse för S-partisterna. 

”Vi måste kanske strypa tillförseln av nya präster som inte vill viga samkönade par”

Vad gör vi med de präster som följer kyrkans tradition och inte viger samkönade par? ”Vi måste kanske strypa tillförseln” av dem, säger Roine Olsson (S), ordförande i tillsyns- och uppdragsutskottet till Dagen.

Man kan nästan höra njutningen i rösten när han talar om att ”strypa tillförseln” av präster som inte tycker som han. Men det går knappt att vara upprörd på Olsson. Han är en mångårig fritidspolitiker från Sölvesborg och agerar som en politiker gör, genom att kräva total kapitulation av de han ser som meningsmotståndare. En leopard kan inte ändra sina fläckar, konstaterade redan Jeremia. 

Frågan är förstås varför fritidspolitiker ska avgöra vad kyrkans präster ska tänka – alltså tänka, inte ens agera – i en av de svåraste och mest känsliga frågor som präglar den världsvida kristenheten.

Kan vi be om lite tålamod? Det tog nästan fyrahundra år innan kyrkan i Konstantinopel slog fast att den Helige Ande är av samma väsen som Fadern och Sonen. Diskussionen om samkönade äktenskap är knappt inne på sitt femtionde år.

I mitten av september ställde Dagens gästkrönikör Jakob Norrhall den självklara frågan: Ska politikerna verkligen vara Svenska kyrkans teologer? Och han gav ett högst rimligt svar: SvK har en läronämnd. Den består av biskopar, professorer och andra sakkunniga i kyrkans själsliv. Det är den naturliga instansen för svåra frågor om lära och teologi, och det är där frågan om prästernas samvetsfrihet vad gäller samkönade äktenskap bör vägas och bedömas.

”Att inte göra någon bedömning på teologisk grund är att överlämna det episkopala ansvaret till ämbetspersoner som inte ska eller kan förväntas ta det ansvaret”, skrev Norrhall. Det är bara att hålla med.

Fredrik Wenell: Både S och SD vill använda kyrkan till att fostra folket

Nyligen konstaterade Dagen på nyhetsplats att sju av åtta poster som ordförande i utskotten i det nya kyrkomötet har gått till Socialdemokraterna. Den åttonde gick till Visk, Vänstern i Svenska kyrkan. Självklart kommer den politiska obalansen i någon mån tippa kyrkomötets arbete åt vänster.

Men detta är inte en fråga om partisympatier. Det hade varit exakt lika illa om något annat politiskt parti hade samma makt över det som är avsett att vara Kristi kropp.

Utskotten har betydande exekutiv makt. Det visades nyligen när en ledamot i ett av dem kunde lägga till sena formuleringar i ett förslag just om motionen om rätten att avstå från att viga samkönade. Att det fanns församlingar där inte alla präster vill viga samkönade var plötsligt ”oroande”, slog texten fast, till andra utskottsmedlemmars stora förvåning.

”De meningar som jag föreslog skulle läggas till återspeglar det som jag själv och andra ledamöter hade sagt under diskussionerna”, sa ledamoten. Men då så!

Man röstar inte om Anden. Guds verk på jorden uttolkas inte bäst av politiker, oavsett om de har epitetet proffs- eller fritids-. Det finns en folkkyrka och en trosbekännelse. Taket måste vara högt, olika åsikter och tolkningar måste beredas plats. 

Om något ska kyrkan vara en fristad från politikens maktspel och ränker. I det politiska käbblet är det svårt att höra Guds röst.

Esther Flores Sedman: Kyrkan måste våga tala utan att göra politiken till evangelium