Ledare
Nej, kyrkan måste inte acceptera polyamorösa relationer
Erik Helmerson: Bibelns Kristus utstrålade nåd men ställde också krav
Kyrkan ska finnas där också för alla polyamorösa. Men hon måste inte låtsas som att deras relationer är i linje med det hon predikar, skriver Erik Helmerson.
Curated Lifestyle
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
För två år sedan flammade striden i Svenska kyrkan om polyamorösa relationer. Upphovet var en motion från Vänstern i Svenska kyrkan, som tyckte att kyrkan måste ställa sig bakom hela hbtqi-begreppet, alltså ”förutom polyamori och asexualitet flera andra identiteter och sexualiteter.”
Det hela resulterade i en utredning som nu ligger på bordet i form av rapporten ”Kunskapssammanställning: hbtqia+ och polyamori”.
I sammanställningen nämns ordet ”norm” 168 gånger på 92 sidor. Det måste vara någon sorts rekord till och med för vår tid, som varit – och ännu är – komplett manisk i att tala om normer. Och inte minst av att bryta mot dem.
Normer kan förstås vara dåliga och destruktiva. Men de kan också vara helt nödvändiga för att vi alls ska kunna existera ihop. Lagar och styresmän kommer och går, men normerna sitter djupt. På gott och ont.
Kyrkans uppgift är att dra till sig och skänka frid till alla människor.
Vad jag inte sett i rapporten är att normbrytande i sig blivit en norm. Allt är tillåtet, man ska inte ”skamma” människor, luften är fri – det är också exempel på normer, ofta framhävda under senare år.
Kanske har kyrkan en uppgift i att utmana just dessa normer? Kanske behövs någon som markerar att det ibland kan finnas ett stort värde i att inte följa med tidsandan? Kanske finns en poäng i att kyrkan utgör en stadig punkt med ett budskap som visserligen kan nytolkas och omformuleras men som ändå i vissa bärande delar står fast medan jorden kretsar däromkring?
Kyrkans uppgift är att dra till sig och skänka frid till alla människor, helgon såväl som syndare. Samtidigt har hon också en viktig roll i att vara orubblig. Det är ingen slump att Jesus valde ordalydelsen till sin lärjunge (enligt den nya bibelöversättningen): ”Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling”. Klippa, alltså. Inte sankmark som förändras från dag till dag.
Kyrkan vandrar en svår väg. Om hon blir för rigid står hennes murar så fasta och höga att de som behöver henne bäst inte kan ta sig in. Om hon slutar att ställa krav på hur vi ska leva blir kyrkan inte mycket mer än en sorts allmänna andlighetsklubben, med syfte att alla ska ha det mysigt och må lagom bra. Den kyrkan är långt bort från Bibelns Kristus. Han utstrålade nåd, men ställde också krav.
Visst måste vi bryta mot många normer, annars går samhället aldrig framåt. Men en kyrka som upphöjer själva normbrytandet till norm virvlar snabbt iväg som ett visset löv i tidsandans nyckfulla vind.
Kyrkan ska finnas där också för alla polyamorösa. Men hon måste inte låtsas som att deras relationer är i linje med det hon predikar.
