Kanske kan valet i Israel bli
början på något nytt och bättre

Bilden föreställer en hyena med blodiga käkar. Den har precis satt tänderna i ett spädbarn, nu spanar den lystet efter nästa offer. En liten flicka gömmer sig bakom en vägg. På hennes kind glimmar en tår, hon bär en tröja med den palestinska flaggan.

Hyenan å sin sida bär en kippa med Davidsstjärnan på.

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

I veckan berättade Dagen att kvinnan som spred bilden på den barnätande hyenan fälldes av hovrätten för hets mot folkgrupp. ”Kippan är inte en symbol för staten Israel eller israeler”, slog rätten fast, ”utan en mycket känd symbol för judar”.

Karikatyren, hur vidrig den är, bildar en liten del av bakgrunden när Israel på tisdagen gick till val. I oktober 2026 har landet många fiender och allt färre vänner. Omvärlden tycker sämre om Israel. En mätning från det amerikanska institutet Pew i somras visade att 67 procent av de tillfrågade i 36 länder hade en negativ syn på landet. Bara 25 hade en positiv. Svenskarna tillhörde för övrigt de mest kritiska i Europa.

Många israeler rycker på axlarna åt sådana siffror och säger, inte utan orsak: ”Det spelar ingen större roll vad vi gör, våra hatare kommer att hata oss oavsett.” Men det handlar inte bara om landets image. Israel har på grund av kriget i Gaza blivit alltmer isolerat av omvärlden. Det påverkar såväl säkerheten som ekonomin.

Regeringen Netanyahu har inte gjort det lätt för oss Israelvänner. Kriget i Gaza, hur berättigat det än må ha varit att slå tillbaka hårt mot Hamas, har varit oerhört brutalt och fört med sig stora lidanden för palestinska civila. Bosättarnas grymheter på Västbanken, och regeringens ointresse av att stoppa det, är ett gissel för palestinierna och ett stort hinder för en permanent och rättvis fred. 

Inte minst har omvärlden sett med förfäran på hur Benjamin Netanyahu försökt nedmontera landets demokratiska institutioner. Attackerna på medier och domstolar följer ett obehagligt mönster från tidigare stabila demokratier som USA, Ungern och Polen. Ingen blev väl heller chockad när uppgifter kom om att Netanyahu, om han skulle förlora, var beredd att omedelbart påstå att valet skulle vara ”stulet”. 

Många har sett valet som en direkt folkomröstning om Netanyahu. Och när vallokalerna stängts såg det ut som att den kontroversiella premiärministerns parti Likud skulle gå mot förlust. Men timmarna gick och resultatet blev bara mer och mer svårtolkat. Varken Netanyahu eller hans motståndare Gadi Eisenkot kommer att få majoritet. Återstår nya koalitionsbildningar.

Så gick det för Netanyahu i det israeliska valet

Som Dagens Israelkorrespondent Arne Lapidus skriver i sin eftervalsanalys: Eisenkot kan bilda regering med stöd av två arabiska partier: ”Men andra partiledare i hans tänkta koalition vägrar att ta emot ens passivt stöd från dessa partier”.

Likheterna med eftervalssituationen i Sverige är slående. Precis som här lär det dröja innan Israel får en regering. Parlamentet Knesset har 120 mandat. Att förhandla fram en koalition som bildar majoritet kan ta veckor, kanske månader. Liksom i Sverige har partierna målat upp tydliga röda linjer och liksom här svävar nyvalets spöke över de kommande regeringsförhandlingarna.

Två saker är säkra. För det första: Israel har visat att landet fortfarande är en stark demokrati. Valdeltagandet ökade kraftigt och tycks bli det högsta på 70 år. Detta tydliga folkstyre fortsätter att skilja Israel från dess grannländer och gör landet, krig eller ej, särskilt värt omvärldens stöd. 

Det är direkt stötande att propalestinska aktivister helt tycks bortse från att också palestinier förtjänar att få rösta om vem som ska leda dem. Det är tydligen viktigare och roligare att sprida bilder på judar som hyenor.

För det andra: Tisdagens val är definitivt inte en slutpunkt för Israels politiska turbulens. Låt oss hoppas att det ändå kan bli en början på något nytt. Att förutsättningarna för en ny fredsprocess med palestinierna kan förbättras, även om vägen till en tvåstatslösning fortfarande är lång. Att landets demokrati kan räddas och till och med stärkas, att den djupa politiska klyfta som skär genom Israel kan börja minska, polariseringen avta. Att extremisternas inflytande över politiken minskar.

Det skulle göra det lättare för Israels vänner världen över att fortsätta försvara landet, och det skulle öka förutsättningarna för verklig fred. En sådan utveckling är knappast möjlig om Benjamin Netanyahu än en gång lyckas resa sig och behålla greppet över Israel.

Øyvind Tholvsen: Varför skulle en församling gå med i två samfund samtidigt?