För tre år sedan började en trend spridas på Tiktok under namnet Silent walking. Konceptet är lika enkelt som det låter: en promenad, gärna trettio minuter lång, utan musik, poddar eller andra distraktioner i öronen. Fenomenet blev snabbt populärt bland unga vuxna i generation Z, men ”nyupptäckten” att promenera utan hörlurar hånades av dem som menade att detta hade människor gjort i alla tider. Trenden verkade dock ge uttryck för mångas längtan efter att få pausa det ständiga informationsinflödet och låta tankarna få vandra i fred, om så bara för en stund.
Men att bara ta av sig hörlurarna visade sig inte hjälpa tiktokarna att få ro. En del av dem beskrev den innehållslösa tystnaden som skrämmande och ångestfylld. Bruset hade kanske fyllt funktionen att överrösta sådant som de inte ville höra men plötsligt kunde uppfatta?
Det är i den skärningspunkten som den amerikanske författaren John Mark Comers nya bok Into the Quiet: Following Jesus in a World of Noise blir relevant. För Jesu efterföljare handlar inte tystnaden om avsaknad av ljud. Den är inte heller ett självändamål eller ens en metod för återhämtning. Tystnaden är en förutsättning för kristet lärjungaskap i en bullrig tid, menar Comer.
I en värld som ständigt skruvar upp volymen och ökar takten finns risken att kyrkan dras med i konkurrensen om uppmärksamheten och i stället bidrar till bruset.
John Mark Comer är amerikansk pastor och författare till boken Praktisera vägen. Nu aktuell med boken Into the Quiet: Following Jesus in a World of NoiseSjöbergs förlag
Comer är kanske mest känd bland kristna i Sverige för boken Praktisera vägen, där han ger praktiska verktyg för ett vardagsliv i efterföljelse. Det handlar om att göra plats för goda vanor, så kallade praktiker: att vara med Jesus och låta sig formas av honom så att vi som hans lärjungar kan leva mer som han gjorde. I sin nya bok, som ännu inte finns på svenska, fortsätter Comer att lägga stor vikt på den tidiga kyrkans andliga praktiker. Inte alla kan ta ledigt och åka i väg på en retreat, men de allra flesta av oss känner till Jesu uppmaning att dra sig undan till en störningsfri eller enslig plats för att söka Gud. Men att dra sig undan handlar enligt Comer inte bara om att då och då söka Gud utan om att hitta sätt att ”avbrusa” livet så att vi lär oss att urskilja Guds röst bland alla andra.
Vi förstår att om vi stänger av bruset och gör plats för Gud att tala så kan vi fördjupa den personliga relationen med honom. Samtidigt brottas vi med (o)vanan att ständigt gripa efter telefonen – i kön och på bussen, i tv-soffan och vid matbordet – i det konstanta jakten efter nya intryck. Ögat blir aldrig mätt på att se, och örat får aldrig nog av att höra, som Predikaren så träffande beskriver det redan i Gamla testamentet.
Varför är det då så svårt att göra det till en vana att gå in i den egna kammaren och avsätta tid med Gud? Vi tror att Gud inte bara talar i stillheten utan främst genom sitt ord. Det gör frågan om våra bibelvanor högst relevant.
I en undersökning bland svenska kristna från förra året från the Patmos Initiative svarade endast tre procent av de tillfrågade över 55 år att de läste Bibeln minst en gång i veckan. 65 procent uppgav att de aldrig öppnar en bibel. Siffrorna speglar inte nödvändigtvis brist på vilja, utan visar hur effektivt de digitala plattformarnas algoritmer är byggda för att muta in våra lediga stunder.
Men det väcker också frågan om våra egna trösklar: Har vi vant oss vid att få det mesta serverat med ett klick? Kräver det för mycket av oss i både tid och engagemang att själva sätta oss in i och brottas med Bibelns texter, förstå vad de betydde där och då för att kunna avgöra vilka konsekvenser det bör få för våra liv här och nu?
I tystnaden möter vi oss själva och sådant som skaver, allt det som bruset hjälper oss att fly ifrån.
Det kan också handla om vad som händer när vi stänger kammardörren bakom oss. I tystnaden möter vi oss själva och sådant som skaver, allt det som bruset hjälper oss att fly ifrån. Att odla en praxis av ensamhet, tystnad och stillhet är dock helt nödvändigt för ett blomstrande andligt liv, menar Comer i boken där han försöker översätta den tidiga kyrkans insikter för en ny generation.
Jesus själv drog sig ofta undan folkmassorna för att be till Gud och söka Faderns vilja. Men målet var aldrig att stanna kvar i avskildheten. Stärkt och full av Andens kraft återvände han till sin kallelse att undervisa, hela, befria och upprätta människorna.
Att dra sig undan handlar därför inte om verklighetsflykt, utan tvärtom om att i Jesu fotspår rusta sig för att kunna möta verkligheten. Petrus förslag att bygga hyddor uppe på förklaringsberget, för att kunna stanna kvar i den himmelska atmosfären, kan vara lockande. Men kyrkans uppdrag är att i Jesu efterföljelse frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år.
Samtidigt ser verkligheten för många av oss ut så att arbete, anhöriga eller annat tungt ansvar kräver ständig närvaro. Och att uppmana till avskildhet av någon som knappt orkar sända i väg en suck eller ett tack är att lägga på ytterligare börda.
Det är här kyrkan ställs inför sin stora utmaning: att vara en plats där människor kan finna ro och vila för sin själ. Där vi också kan få bära varandras bördor. Kyrkans uppgift är inte bara att erbjuda en miljö där hörlurarna kan tas av – sådana platser finns det fler av. Dess uppgift är att visa på den röst som är värd att lyssna till när allt annat har tystnat.
Tycker du att den kristna rösten
i samhällsdebatten är viktig? Hjälp oss att nå längre genom att swisha
en valfri summa till DagenVision.
Swish 123 427 57 07 – märk din gåva med Vision.
Vill du veta mer om DagenVision?
