Ledare
Varför skulle en församling
gå med i två samfund samtidigt?
Öyvind Tholvsen: Kan vara ett sätt att undvika kyrkopolitiskt tjafs
Stanley Sjöberg år 2002, utanför Centrumkyrkan i Sundbyberg, församlingen som han själv grundade. Han hade redan på 90-talet haft långtgående samtal om att gå med i det som nu är Evangeliska Frikyrkan.
Emma Lundqvist
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Varför överväger Centrumkyrkan i Sundbyberg att gå med i både Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Equmeniakyrkan samtidigt? Församlingen har varit samfundsoberoende sedan starten 1986 då den bildades med den tidigare pingstpastorn Stanley Sjöberg som föreståndare. En av dess nya föreståndare, Anton Ahlmark, kom dessutom nyss från Filadelfiakyrkan i Stockholm, Pingströrelsens moderförsamling.
Om man följt utvecklingen av församlingarnas samfundstillhörighet under de senaste decennierna ser man hur denna har gått i vågor och delvis i motsatta riktningar.
Det har alltid funnits församlingar som sett ett värde i att stå utan samfundstillhörighet. Vinsten beskrivs ofta med att man då står utanför all så kallad ”samfundspolitik”.
Samfundspolitik förknippas med teologiska vägval, utbildning och maktfördelning mellan samfundsledning och församlingar. Det kan också handla om relationen till andra samfund eller till myndigheterna samt synen på vilka ledare som ska ges utrymme.
Olika ståndpunkter i sådana frågor kan lätt bli kyrkopolitiskt tjafs som många församlingar helt enkelt inte vill förknippas med eller dras in i.
Kanske kan Centrumkyrkan därmed både äta kakan och ha den kvar.
Från 1990-talet och framåt har det trots detta funnits flera nyetablerade församlingar som först stod utanför samfunden men sedan valde att gå med i ett. I en första våg på 1990-talet föll valet för många på EFK, som i samband med bildandet upplevdes mer som en missionellt progressiv församlingsrörelse än som ett stelbent samfund.
Faktum är att också Stanley Sjöberg hade långtgående samtal om att bli en del av Örebromissionen (ÖM) och därmed också EFK. Deras iver att få se nya församlingar etableras – ett eget program för församlingsplantering var på gång – kanske attraherade honom. Pingströrelsen präglades på den tiden av en viss skepsis mot församlingsgrundande.
Under perioden från 2010 och framåt valde också flera av de många internationella församlingar som etablerat sig i Sverige att gå med i något av frikyrkosamfunden.
När tidigare oberoende församlingar väljer att gå med i ett samfund motiveras det ofta av att man ser styrkan i att tillhöra något större. Det handlar inte sällan om legitimitet. Ju fler kontaktytor mot samhället församlingarna har, desto viktigare är det att kunna visa andra samhällsaktörer att man är en del av något etablerat som har rötter.
Därnäst finns det mycket som man insett att man inte kan göra lika bra på egen hand. Till detta hör framför allt internationell mission och utbildning av pastorer och ledare. Motiveringarna har med andra ord främst varit pragmatiska.
En annan motsatt utveckling under samma period var att många församlingar valde att reducera antalet samfund som de relaterade till. För en del handlade detta också om rent praktiska skäl. Det har uppfattats som administrativt tungt att förhålla sig till flera. Det blir också svårt att upprätthålla goda relationer till två eller tre samfund samtidigt. Att delta i regionala och nationella medarbetarsamlingar, årskonferenser och satsningar på ledarutveckling blir för tidskrävande.
För andra var teologiska frågor avgörande för valet av samfundstillhörighet. Den utlösande faktorn under senare år har för några varit kopplat till synen på samkönade relationer, där flera valt att lämna EFK. Men denna och andra teologiska frågor har också gjort att församlingar genom åren lämnat andra samfund.
Att Centrumkyrkan nu kan komma att välja att gå med i både Equmeniakyrkan och EFK kan ha både pragmatiska och teologiska skäl.
Centrumkyrkan har likt många frikyrkoförsamlingar attraherat människor med olika teologiska bakgrunder. För att leva med denna mångfald kan lösningen vara att signalera bredd genom att gå med i två samfund. Det kan vara ett sätt att hålla samman en församling med stor spännvidd. På köpet får de också tillgång till flera av de resurser som samfundsgemenskapen tillhandahåller.
En annan vinst med att vara ansluten till fler än ett samfund är att man också står lite friare i allt som har med samfundspolitiskt tjafs att göra. Kanske kan Centrumkyrkan därmed både äta kakan och ha den kvar.
