Ledare
Kyrkan är inte kallad att vara vänster eller höger
Esther Flores Sedman: Pastorsenkäten påminner om att kyrkans uppdrag inte förändras med opinionen.
Matutdelning Frihamnskyrkan
Per Lagerkvist
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Med bara två månader kvar till riksdagsvalet är det lätt att stirra sig blind på väljarbarometrarnas olika procentsatser i takt med att de politiska partierna positionerar sig. Utspel och vallöften kommer den närmaste tiden att dugga tätt och för väljarna kan det vara svårt att orientera sig.
För att tydliggöra skillnaderna mellan de politiska partierna erbjuder Dagen, precis som många andra medier en valkompass. Den handlar framför allt om frågor som står våra läsare nära, som religionsfrihet, civilsamhällets roll i det offentliga rummet, bistånd och migration, och om människovärde.
Vi hoppas även att vår stora pastorsenkät ska vara till hjälp. Enkäten visar att partisympatierna fortfarande skiljer sig åt mellan olika samfunds pastorer. Den visar också att kvinnliga pastorer i högre utsträckning än sina manliga kollegor sympatiserar med partier på vänstersidan och att frikyrkopastorerna, precis som de kristna väljarna över lag, numera är en politiskt splittrad grupp.
För den som vill fördjupa sig ger enkätens olika frågeställningar en inblick i hur det egna samfundets pastorer skulle rösta om det vore val vid frågetillfället, om pastorerna anser att ytterkantspartierna kan sitta i regeringsställning och om en pastor kan vara partipolitiskt engagerad.
Resultatet lär knappast förvåna den regelbundna frikyrkobesökaren.
Även om Kristdemokraterna fortfarande är störst i pastorskåren sett till alla samfund tappar partiet flest väljare bland frikyrkopastorerna. I riksdagsvalet 2022 fick KD 41,6 procent av pastorernas röster, nu uppgav 31,3 procent att de skulle rösta på partiet. Var femte tillfrågad pastor som röstade på KD 2022, skulle alltså inte skulle lägga sin röst på partiet i dag. Som skäl anger pastorerna partiets stramare bistånds- och migrationspolitik, samt en mer liberal abortpolitik. Tilläggas bör att skillnaderna i hur pastorerna svarar är stora mellan samfunden.
Intressant i sammanhanget är också att notera att de mindre partierna i riksdagen får pastorernas röster. Centerpartiet är sammantaget näst störst följt av Miljöpartiet och svarsalternativet ”annat” (där Kristna värdepartiet omnämns i en tredjedel av fritextsvaren). Men även här är skillnaderna stora om man bryter ner svaren på samfundsnivå.
När det gäller regeringsdugligheten hos ytterkantspartierna svarar en större andel av de tillfrågade pastorerna att de hellre ser Vänsterpartiet än Sverigedemokraterna i regeringsställning, även om många anser att de bägge partierna är kontroversiella och motiverar det med den antisemitism respektive högerextremism som finns i dem.
Skillnaderna mellan manliga och kvinnliga pastorer är också stora, vilket speglar att männen generellt sett i större utsträckning röstar på högerblocket. Ungefär hälften av de manliga pastorerna anser att SD kan sitta i en regering, medan deras kvinnliga motsvarigheter är betydligt mer skeptiska. Bland kvinnorna svarar cirka 30 procent att SD kan vara ett regeringsparti medan mer än dubbelt så många, eller 64 procent, anser att V kan sitta i regeringen.
På frågan om en pastor bör avstå från partipolitiskt engagemang svarar en klar majoritet, eller 63 procent, ja. Pastorerna argumenterar för att de vid behov måste kunna utmana och kritisera alla politiska partier, oavsett. De ser också en risk med att ”talarstolen skulle kunna blandas ihop med predikstolen” och att evangeliets budskap riskerar att filtreras genom den partipolitiska tillhörigheten. Även i den här frågan varierar synen kraftigt beroende på vilket samfund pastorerna tillhör. Mest skeptiska är EFK:s pastorer med 69 procent, följt av pingstpastorerna där 63 procent anser att pastorer inte ska engagera sig partipolitiskt.
Bland Equmeniakyrkans pastorer ställer sig 44 procent positiva till ett partipolitiskt engagemang. Det som avgör är om partiet går ihop med kristna värderingar i synen på ”mänskliga rättigheter och Guds skapelse”.
Samhället förändras i snabb takt och innebär ständigt nya utmaningar – i det offentliga rummet men också för kyrkan och dess ledare. För cirka hundra år sedan, under den ekonomiska krisen präglades Sverige av hög arbetslöshet, fattigdom och starka klassmotsättningar. Kyrkorna runt om i landet vann folkets förtroende genom sitt engagemang och sitt stora arbete med nödhjälp. Utanför Filadelfiakyrkan i Stockholm ringlade sig exempelvis kön till soppköken lång och med tiden skrevs pingstförsamlingens stora engagemang för stadens mest utsatta till och med in i stadgarna. Församlingen skulle ”efter förmåga hjälpa nödställda eller utöva kristlig människovänlig verksamhet”.
Vår tid präglas delvis av andra samhällsutmaningar. I dag handlar de oftare om segregation, misstro, ensamhet, psykisk ohälsa, social splittring och ökad kriminalitet. Men även om behoven ser annorlunda ut har kyrkans diakonala uppdrag att bistå människor med olika typer av hjälp inte förändrats.
Att stå upp för den utsatta människan och i praktisk handling leva ut missionsbefallningen, är inte partipolitik. Det är evangelium.
Pastorer och församlingsledare ska i sin omsorg om hjorden möta och betjäna alla församlingsmedlemmar – människor med olika bakgrund och social ställning där skillnader i utbildning, arbete, inkomster, språk och boendeförhållanden kan vara stora. Bland dem kan också hela bredden i den politiska skalan, från vänster till höger, finnas representerad. Det är därför inte så svårt att förstå frikyrkopastorernas invändningar mot att vara partipolitiska.
Pastorsenkäten påminner om att kyrkan är inte kallad att vara höger eller vänster. Kyrkan är kallad att vara kyrka. Därför är det avgörande för kyrkornas fortsatta trovärdighet att de varken förlorar sitt uppdrag ur sikte eller gör avsteg från Gudsrikets principer – av rädsla för politiska motsättningar inom kyrkans väggar.
Att stå upp för den utsatta människan, reagera mot det som är orättfärdigt i vår tid och i praktisk handling leva ut missionsbefallningen, i både närområde och omvärld, är inte partipolitik. Det är evangelium.
