Ju mer jag förstår hur världen blir till, desto tydligare ser jag Guds verk

I höstas föddes min systerdotter. Först ut i familjen på båda sidor. Videor och foton på denna urgulliga varelse är ett ständigt flöde i min mobil. Mina föräldrar uppslukade. Syskonen betuttade. Min syster och hennes man glömmer bort sin ständiga trötthet när hon lyser upp deras värld med sitt leende.

Jakob Norrhall Jakob Norrhall Jakob Norrhall Präststudent och vikarierande ledarskribent

Präststudent och vikarierande ledarskribent på Dagens ledarsida

När man är ett litet barn är världen formad för en. Varje ord och rörelse hyllas ovillkorat. Alla ser en. Alla lyssnar. Allt anpassas efter en. 

Som barn, tonåring och ung vuxen genomgår man en enda lång process att lära sig att så inte längre är fallet. Att existensen efter de första åren vid liv handlar om att hantera det. Att finna sin plats i en värld som faktiskt är till för alla andra precis lika mycket. Att världen emellanåt är brusten. 

När jag för några veckor sedan återsågs med de konfirmander som jag undervisade förra året märkte jag hur de tagit sina första steg in i det ungvuxna livets förvirrande djungel. De har fattat sitt första framtidsbeslut i form av gymnasieval. De har tagit sig an sitt första ansvarstagande hantverk i form av ett sommarjobb. De står för första gången på egna ben, tar konsekvenserna för egna beslut och kommer att formas därefter. Jag våndas inför och gläds åt den resa som ligger framför dem.

Kyrkan ger verktyg till församlingen genom sina handlingar. Den döper. Den konfirmerar. Den viger. Den begraver. Och emellan dessa faser är hon tänkt att vandra vid vår sida. 

Men som ung vuxen är det smärtsamt svårt att finna balansen, även med kyrkan som ankare.

Jag vet inget om hur det faktiskt är att vara vuxen, men förväntas förstå hur man är det på förhand. Jag förväntas vara nyfiken och hungrig på världen, men ges fel, för få eller för många förslag på var jag ska börja. Jag förväntas finna kärleken till en annan, men få mallar finns för att finna kärlek till mig själv. 

Jag är inget barn längre. Ingen ska svara på dessa frågor åt mig. Världen är rimligtvis inte tänkt att vara utformad och anpassad för mig. Och det är bra – men också överväldigande.

Jag har återkommande övervägt att gå i kloster. Jag föreställer mig att rytmen, avskärmningen från omvärlden och den smala, raka vägen i tron kan rädda mig från att behöva lista ut hur jag ska knäcka koden till vuxenvärldens mysterium på egen hand.

Självklart ska jag inte göra det. Det är flyktinstinkt, inte självförverkligande, som jag sysslar med i min klosterfantasi.

Fredrik Wenell: Ungdomar behöver vuxna att följa

Jag tror faktiskt att jag kan klara av det. Att jag behöver stå på egna ben, vandra på livets väg och fatta egna beslut för att lyckas knäcka koden. Och trots att jag inte har svaren på alla frågor har jag hittills lärt mig två saker:

Det ena: världen blir till på riktigt genom att man själv fattar besluten. Som barn upplever man också världen, men då är man isolerad i den bubbla som ens föräldrar och omgivning blåser upp runt en. När bubblan väl spricker och man träder ut i verkligheten innebär det också att konsekvenserna för ens beslut blir verkliga, på gott och ont.

Mitt jobb och min kärlek. Min sorg, min ilska, min lycka och mina snedsteg. Det är förvirrande, svindlande och balansstötande att återkommande behöva utforska ännu en livsomvälvande insikt om sig själv och världen man satts i. 

Allt blir på allvar. Att inte vara ett barn, att bli vuxen, är att lära sig bli till på riktigt.

Det andra: överlåtelsen till Gud får en verklig betydelse. De psalmer, bibelverser, böner och predikningar om Faderns villkorslösa famn som omringat mig sedan barnsben får verklig tyngd när jag själv väljer att falla in i den. För varje steg jag tar i förverkligandet av mig själv blir jag mer övertygad om att det faktiskt är Gud som bär mig. Att det är Gud som skapat och satt egenskaper, dolda och upptäckta, i mig - för att jag sedan ska föra in dem i den värld som är till för oss alla. 

Ju mer jag förstår hur världen blir till på riktigt, desto tydligare ser jag storheten i Guds verk: det är inom Hans skapelse, inte min egen, som jag blir verklig.

Kyrkan är som viktigast för de som befinner sig mellan de kyrkliga handlingarnas tidpunkter. För unga vuxna är det mellan konfirmationen och vigseln som kyrkan, genom sitt ständiga balansskapande, behövs mest. Att påminnas om att bli verklig i världen, men också att man sedan får falla in i trons famn. 

Du är aldrig ensam, även om du måste ansvara för att finna din plats i skapelsen.

Detta är del 1 i Dagens sommarserie där fem skribenter belyser trons roll i livets olika skeenden. Del 2, om livet som småbarnsförälder, publiceras om en vecka.

Øyvind Tholvsen: Hur ser Svenska kyrkan på att unga som döps saknar tro?