Staten har ännu inte släppt taget om Svenska kyrkan

År 1900 gick Anton Niklas Sundberg bort – ärkebiskopen i Svenska kyrkan som tackade nej till att bli statsminister. Sundberg satt som ärkebiskop i rekordlånga 30 år och hann vara riksdagens talman och prokansler vid Uppsala universitet. När kung Oscar II ville utnämna honom till statsminister tackade han nej – han ansåg sig ha mer makt genom sina trippla stolar i akademin, kyrkan och staten.

Jakob Norrhall Jakob Norrhall Jakob Norrhall Präststudent och vikarierande ledarskribent

Präststudent och vikarierande ledarskribent på Dagens ledarsida

Och nu, 126 år efter Sundbergs död, sägs de två sistnämnda vara åtskilda. Men i praktiken är så inte fallet. I viss mening är det ”Sundbergska tillståndet” i dag omvänt, där staten dikterar hur Svenska kyrkan ska agera. Och det är minst lika problematiskt. För kyrkan själv. För andra trossamfund. Och framför allt för det sekulära statsskicket.

Sedan millennieskiftet är Svenska kyrkan inte en formell del av statsskicket. Staten ska inte lägga sig i vad samfunden tycker eller gör, så länge de inte bryter mot någon lag.

Men förväntningarna stämmer inte överens med verkligheten. Svenska kyrkan särbehandlas redan genom den inte så diskret namngivna ”Lag om Svenska kyrkan”, som reglerar vad kyrkan är, vilken inriktning den ska ha, dess skyldigheter och förmåner – ända ner till hur prästlönefonder ska fördelas. Övriga samfund? De regleras i ”Lag om trossamfund”, i mångt och mycket en definition av vad ett trossamfund är. Deras statsbidrag går numera genom Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, där en rad krav ställs som inte ställs på Svenska kyrkan och vars nya utformning genom demokrativillkoren, precis som Öyvind Tholvsen beskrivit det på ledarplats, gör att trossamfund nu riskerar att bli av med stora bidrag.

Även ur ett kulturellt perspektiv är Svenska kyrkan särbehandlad. Kungen måste enligt lag vara trogen kyrkans troslära, kungahuset har en egen överhovpredikant och hovförsamling, där det återkommande anordnas tacksägelsegudstjänster, Te Deum, tillägnade kungen. Och vid riksdagens årliga öppnande strömmar ledamöter in i Storkyrkan. Det spelar roll, för signalen som sänds är att Svenska kyrkan fortfarande representerar kristendomen i Sverige. Detta får konkret effekt, som i krisberedskapsplaner där man vänder sig direkt till Svenska kyrkan men inte i samma utsträckning till övriga samfund. Det gäller inte bara i kommunerna, utan även i militären där präster rekryteras från Svenska kyrkan, men inte från frikyrkorna, de ortodoxa kyrkorna eller Katolska kyrkan. 

Alla särskillnader är däremot inte till kyrkans fördel. Tvärtom. I en debattartikel påpekar pingstpastorn Peter Wessberg det anmärkningsvärda tillstånd som uppstått när fältprästen Wallerstein inte ville förrätta samkönade vigslar, vilket ledde till att hans tio år långa tjänst i Försvarsmakten är avbruten. Men om Svenska kyrkan själv inte ser något problem med att kyrkoherde Wallerstein leder en församling och representerar det trossamfund staten värvat honom från – varför skulle då staten se det som ett problem? Vigslar är inte en grundläggande uppgift i fältprästernas arbete, och som enkelt kan lösas vid behov genom att kalla in en annan präst som vill viga samkönade. Och framför allt: Anser staten genom Försvarsmakten att kyrkans egen lämplighets- och behörighetsförklaring inte gäller? 

Men det är i kyrkomötet där det omvända Sundbergska tillståndet syns som mest. Svenska kyrkan är en demokratisk kyrka, där nomineringsgrupper föreslår personer att väljas i kyrkovalet för att representera kyrkans medlemmar. Det är i grunden en sund konstruktion. Där den sekulära skon klämmer är i nomineringsgrupperna med partipolitisk koppling, i dagsläget Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Och dessa partiers vilja att påverka kyrkans riktning tycks inte stanna i vapenhuset.

Tidigare har kyrkomötets ledamöter respekterat att frågan om prästkandidaters inställning till samkönade vigslar är biskoparnas bord. Men efter att Jesper Eneroth (S), ordförande för kyrkans största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, sagt att om inte ärkebiskopen ändrar sig om att tvinga alla präster att viga samkönade "så agerar vi" lär denna gräns snart passeras. Det verkar bo en Sundberg i Eneroth, med tanke på hur han som representant för ett riksdagsparti vill styra kyrkans lära.

Nomineringsgrupper med ideologisk koppling är inte i sig farliga för det sekulära statsskicket. Tvärtom. Folkkyrkan gynnas när den representeras av alla dess medlemmar och deras olika synsätt. Problemet uppstår när riksdagspartier utnyttjar sina miljonbudgetar, kända politiska profiler och hundraåriga politiska erfarenhet för att använda Svenska kyrkan som ännu en spelplan för rikspolitiska utspel – och inte som ett interndemokratiskt verktyg för ett kyrkligt samfund. Det vore därför klädsamt om dessa nomineringsgrupper klippte banden med partierna.

Och nu, när Birgitta Eds anställning ifrågasätts som om Svenska kyrkan vore en statlig myndighet, påminns vi återigen om varför kyrkan själv borde vilja fullborda skilsmässan. Inte för att de kvarvarande banden, som DN:s Max Hjelm felaktigt påstår, gör det rimligt att granska samfundet som en myndighet. Utan snarare för att göra klart för det svenska folket att vi, 26 år senare, faktiskt tillhör en sekulär stat utan en statskyrka.

Det är nu dags att skriva på skilsmässopapperna. Att avsluta det Sundbergska tillståndet. Att lösgöra Svenska kyrkan från statlig styrning. Att den behandlas precis som vilket annat trossamfund som helst. Att Sverige får ett sekulärt statsskick – på riktigt.

Rättelse: i tidningsversionen av denna artikel står det "gör vi det åt honom" i citatet från Eneroth, medan det korrekta citatet är "Gör inte [ärkebiskopen] det så agerar vi".